Snyft och gnäll...

Blåsten ökar och det rister i huset - gör det naturligtvis inte, men jag känner för att överdriva idag.
Mår inget bra.
Magen och jag är inte kompisar - nu igen. Brukar ha en krånglande magge men idag är den absolut skittråkig!
Var nere i staden och hade lektioner på Campus. Var i valet och kvalet om jag skulle åka, men bestämde mej för att försöka.
Sprang som vanligt flera gånger innan jag kom iväg (på wc menar jag).
Mag-ras hör till min vardag nuförtiden :(
Nåja, fösta delen på dagen klarade jag hyfsat bra. Det var bara klumpen i halsen och gråten som jag fick kämpa tappert med.
Vi pratade om sondmatning, sug, syrebehandling etc.
På noll röda sekunder så var jag tillbaka på Sahlgrenska och intensivvårdsavdelningen.
Papps låg i sängen framför mej, kopplad till alla slangar och elände och...
Ja, jag orkar inte gå in i detalj på det vi upplevde där - men bildena sitter fortfarande etsade på näthinnan.
Jag hör till och med rösterna och vad dom sa, sköterskora och läkarna...
Det var ju inte så himla kul att få den kopplingen på en lektion/föreläsning på Campus precis.
Men som sagt, jag klarade det.
Gick ut i friska luften på lunchen och stegade mot stadens centrum. Köpte en fylld baguette (nåt jag ångrar med facit i handen) och tittade in i väninnans mysiga butik med förhoppning att hon skulle vara där. Det var hon givetvis inte (varför skulle nåt vara bra en dag som denna?).
Satt på en soffa på staden torg och åt min macka. Skönt i solen!
Eftermiddagspasset började med film. Ingående bilder på kateterisering. Alltså hur man sätter kateter på man och kvinna. Jag som alltid tittar bort när dom visar sånt på TV, operationsbilder, närgångna ingrepp etc...
Nu satt jag här och hade precis klämt i mej en fylld baguette i en redan opålitlig och irriterad mage.
Klart som korvspad att jag började må illa.
Kände hur färgen vek från kinderna, kallsvetten kom och domningarna spred sej i armar och ben.
Snabbt in på wc - huvudet mellan benen och..andas!
Klarade sej.
Tvättade av mej o drack lite vatten och så tillbaka till filmen igen.
Tog tre minuter, sen var det kört igen...
Efter det hämtade jag mina saker, ursäktade mej och tog mej ut till bilen.
Var ingen bra chaufför när jag körde hem!
Tog mej till sängen och slocknade totalt. Sov i fyra timmar.
Min mage är fortfarande arg och irriterad - vilket jag är på den också = ond cirkel.
Det blir inget arbete och ingen föreläsning imorron för min del.
Inga behandlingar heller.
Skit också.
Jag har varken tid eller råd att vara hemma/sjuk.
Men jag törs inte chansa en dag till. Inte när det känns så här.
Känns som om jag tappat livsgnistan totalt idag.
Snyft och gnäll...

Bad och Svamp (badsvamp...hihihi)

Igår kväll hade vi en sån där alldeles underbar kväll i våra badkar ute. Dryga 40 grader i vattnet, vindstilla och 15 grader i luften. Det var så perfekt.
Fick sällskap medan jag fyllde på vatten av livskamratens "lilla" kusin.
Hur trevligt som helst!
Ett sånt där spontanbesök som jag gillar.
Han kom med en himla bra bevara-värmen-idé också.
Tackar allra mjukast - det fungerade kanonbra!
     Klicka på bilderna för att se dom lite större...

Tur att vi badade igår, för idag blåser det halv storm och regnar. Tempen är strax över 8 grader!!!
Lite skillnad från gårdagen alltså.
Men det hindrade inte att jag åkte ut i skogen och plockade svamp förut idag.
Hittade en korg full med gula kantareller, trattisar och några bleka taggsvampar. Gottigottgott!
Jag brukar rensa svampen direkt  i skogen (det är så tråkigt när man kommer hem).
Gjorde så idag också, men trodde jag skulle bli knäpp på alla får- / älgflugor. Dom är så vidriga!
Anföll i flock gjorde dom. Ingen finess har dom heller - störtflyger mot en och landar med en smäll och sen krälar dom omkring på hud och i hårbotten som om dom aldrig skulle gå att få bort.
Nej, om dom tycker jag inte!
Men att gå i skogen tycker jag om.
Blev lite nostalgisk och vemodig då jag tassade omkring på mossbeklädda stenar och tuvor dock.
Tänkte på, och saknade pappa därute i svampmarkerna. Det var ju alltid vi som gick där tillsammans.
Han, med sina stora gröna stövlar och pipan med Greve Hamilton som doftade så gott bland gran och tall.
Han som var tryggheten och kärleken i mitt liv.
Men ibland känns han närvarande trots sin frånvaro.
Idag var en sån dag!

Grannar

Jag har väl aldrig reflekterat speciellt över grannar tidigare i mitt liv.
När jag var liten fanns dom där som en trygg del av mitt liv.
Det var lekkamrater till en början. Med hem där man kände sej välkommen.
Sen blev det grannar man kände igen, men inte mer än hälsade på.
Efter ytterligare flyttar blev det grannar, bara grannar. Såna som bodde intill en men som man inte hade något förhållande till överhuvudtaget.
Många olika sorters grannar har passerat revy under livet tänker jag nu.
Glad blev jag när en före detta granne ville hjälpa mej med min dator (som jag gnällt om och berättat om tidigare).
Ja, egentligen två före detta grannar...
Lite senare idag så var jag borta hos ett par av våra nuvarande grannar. Mannen i huset hjälpte mej att såga isär ett bord medan kvinnan och jag stod och pratade.
Ett bord jag fått av en annan av våra grannar.
Det var ett runt bord som nu har blivit till två halvmånebord och som ska stå framför varsitt fönster.
Så ikväll kom grannens två flickor över. Dom ville inte vara själva den stunden dom väntade på mamma.
Två underbara tjejer med massor av livsglädje, prat och skratt.
Under tiden vi väntade på mamma så åt vi kräftor och vitlökspotatis och mackor. Hur trevligt som helst!
När mamma kom så fick hon också sjunka ner en stund och prata och ta ett glas öl.
Så mysigt och avslappnat och skönt.
Upptäckte att vi hade gemensamt intresse i det andliga också, utöver det vi redan upptäckt tidigare.
Ytterligare en granne tipsade mej idag om vem jag kunde kontakta för att få hjälp med datorn (det var innan min fd granne hörde av sej). Hon är för övrigt min "promenadgranne" bl a - vi promenerar och diskuterar och har väldigt trevligt.
Så jag säjer bara det - grannar, det är underbart att ha dom!
I den lilla byn vi bor i finns sex hushåll.
Vi umgås inte på det sättet att vi springer ut och in hos varandra. Men vi pratar och vi hjälper varandra när vi känner för det och när det behövs.
En gemenskap som är enkel och naturlig och som känns väldigt bra.
Härligt också med före detta grannar som finns kvar i ens liv. En del har man tagit till hjätat och blivit mycket god vän med medans andra blivit som gamla bekanta man har kvar.
Sen har jag haft grannar som varit som "pain in the ass", men om dom bryr jag mej inte längre.
Det är alla goda grannar jag minns och bevarar.