Tomten är död!

Ja, så är det.
Jag har vetat det länge, men av olika anledningar har jag försökt att hålla honom vid liv.
Men idag hittade jag bildbeviset (!?) när jag öppnade ett ritblock som har några år på nacken.
Så nu är detta meddelat.
Klart slut.

Ljus vs Mörker

På torsdag är det vintersolståndet. Då är dagen som kortast, för att sedan vända och allt blir ljusare igen.
Under tiden som mörkret har sitt grepp om detta lilla land i nord, kan det vara en bra idé att peta i sej lite D-vitamin (det kan kroppen nämnligen inte producera utan solens hjälp). Bara som ett tips...

När jag ändå är inne på det här med mörker så vill jag även slå ett slag för reflexen. Den gamla hederliga som hänger och dinglar ner från en ficka. Eller en - gärna flera - påsydda på kläder och skor. Reflexvästar och jackor, ficklampor, pannlampor, stearinljus, ja vad fan, allt som ger ljus och reflekterar ljus. För det är faktiskt så att NI SYNS INTE UTAN!!!
Det är så enkelt att traska ut i stadens upplysta mörker och tro att man syns. Det är ju lampor överallt tycker man. Men GLÖM DET!!! Du syns inte om du inte har reflexer. Det är till och med värre att se folk i stan än på landet, eftersom det är så mycket ljuspunkter överallt i staden. Då kommer en mörkklädd människa lätt bort och man ser den allför sent. Speciellt viktigt att tänka på för den som aldrig ser sej för när den korsar en gata, utan bara klafsar rätt ut...
DÅ, blir jag mörkrädd. Folk verkar så nonchalanta. Kanske det är så att det inte är tufft att ha reflex. Det kanske till och med är töntigt. Skämmigt, rent av. Men då tycker jag man ska ta den känslan gentemot en vistelse på lasarett och sjukstuga - kanske under längre tid. Eller ett permanent besök tre fot under jord, om det vill sej riktigt illa...
Ja menar bara, hur dum får man bli egentligen? Klart som sjutton att man vill synas, så man inte blir påkörd! Och är det nu så att du inte värdesätter ditt liv såpass mycket att du kan sätta på dej reflexer - tänk då åtminstonde på den stackarn som kanske ser dej för sent, och kör på dej. Han eller hon ska väl inte behöva straffas bara för att du är korkad!!!?
Så har du nu idétorka och inte vet vad du ska ge bort i julklapp - ge bort nåt som syns i mörker!
Då har du gjort dagens goda gärning.
Så det så...!

Fjäder minns...

Det är lite knepigt det här med minnen. Vad man minns och när dom dyker upp, minnena.
Hade en sån här liten flachback tidigare idag, som fick mej att fundera.
När jag var liten brukade vi fira jul i Malmö, hos min älskade mormor och morfar. Vi bodde då i Småland och resan tog mellan fyra och fem timmar. Underbara timmar av förväntan och glädje (som alltid infriades)!
Men det var inte det jag skulle berätta om. Nej, det är en liten detalj. Så intetsägande och löjlig.
Mina morföräldrar hade en stor gulbrun (nästan bärnstensfärgad) lampa i taket i sitt storarum. Helt underbart vacker! Och i skrivande stund kom jag på, att jag funderar på var den tog vägen, då hemmet upplöstes vid deras bortgång...
Nåja, mellan denna ljuvliga lampa och bokhyllan (jag tror det var så i alla fall) så satt en spännt snöre och under det snöret hängde en mobil. En mobil som min mor gjort. Av virkade papparkakor. Gubbar o gummor o hjärtan o stjärnor. Med broderad, vit "glasyr" på. När jag var liten tyckte jag denna mobil var pinsamt löjlig och ful. Virkade pepparkakor!!!
Men nu, när minnet dök upp, så framställs den som mysig och som ett fint julminne!
Knepigt!
Det är ju samma hjärna som för 30-40-50 en hel massa år sen, tyckte att den var "pest"!!!
Den där grå klumpen vi alla bär i våra huvuden, är allt en mycket speciell sammansättning!
Jag minns alltså en virkad mobil, föreställande pepparkakor, från mina barndoms jular.

Jag minns också - känslan av snö!
Denna känsla sträcker sej både långt tillbaka och i nära tid (förra året).
Känslan av att spänna på sej skidorna och sjunka ner i nysnö, eller glida lätt på den hårda skaren...
Jag minns - doften av snö!
Frisk, lite pirrande. Ren. Kall. Och väldigt speciell...

Vad jag däremot inte mindes idag, var när jag hade frusit ner den där pajen jag hittade i frysen. Hemmagjord. Men utan datum och text som sa vad det var. Nåja, i frysen kan inget bli för gammalt... eller?
Tinade och värmde pajen i ugnen. Tog lång tid att få den genomvarm utan att bränna den. Men till slut var den varm och vi kunde äta.
Nej!
Det kunde vi inte. För pajen, som smakade svamp och grönsaker, smakade även härsket!!!
Ridå ner!
Fick snabbt och lätt göra en ostomelett - som å andra sidan smakade underbart. Men tanken på det vi fått i oss av "härskarpajen"  gjorde att vi nu har varsin liten virre intill oss. Döda det som kan göra-en-sjuk !!!
Så, ibland funkar minnet alldeles excellent, medans det i andra stunder inte ens är i närheten av funktion...
Hoppas nu bara att det inte får några påföljder, intaget av pajen menar jag.
Fast just nu så njuter jag av min lilla virre och minns.....
Goda minnen. Av jular tidigare i livet. Även dåliga minnen, av samma jular.
Fast säjas bör, att det är tur att vi kan minnas i alla fall. Inte alla som har den förmågan kvar!
Men från och med nu ska jag börja skriva datum på det jag lägger i frysen, och som jag tror att jag ska komma ihåg när jag lagt det där!
Remember!!!