Vilken Dag - vilken alldeles Underbar Dag!

Alltså, när jag gick upp imorse, då trodde jag att det var en vanlig måndag. Att det skulle rulla på liksom, i den vanliga måndagstakten.
Fel, fel, fel, FE-EEL!!!
Okej, första delen av dagen var ganska lik den jag redan hade målat upp för mej. Svängde dock utanför ramarna lite - och njööööt av det!
Flexade ut en timme tidigare från arbetet, som för övrigt var sista dagen på just den arbetsplatsen (för just nu i alla fall) - återgår till att jobba på "mitt gamla" jobb fyra dar i veckan igen. Me liiiike!!!
Men det var inte det jag skule berätta. Nej, för när jag kom hem så gjorde jag det!

Jag lyfte telefonluren och slog en signal till "hon som har hand om det" så att säja. Jag har skjutit upp detta samtal under en längre tid, eftersom jag varit rädd för att det skulle sluta med ett - Nej!
Men nu kände jag att det fick bära eller brista. Kände att vindarna var med mej....

Det var dom!
Kvinnan i andra änden på linjen sa precis dom saker jag önskade att hon skulle säja. Hon var trevlig, lätt att prata med, hade humor och...det kändes som om vi hade pratat med varandra förr...! Konstigt, hur det kan bli.
Hon skänkte mej en sån glädje att det är svårt att med ord beskriva! Jag har nog inte fått ordning på känslorna än tror jag. Är i nån sorts lyckorus!!! Ja, faktiskt lite annat rus också eftersom jag och livskamraten firade detta med en virre på stentrappan förut ;)

Äntligen kan jag varva ner lite - även om det innebär att jag får jobba som bara den. Vad det handlar om?
Jo, jag har äntligen fått positivt besked om att jag har en lokal, där jag kan ha öppet några timmar en kväll i veckan, där jag kan ta emot grupper och enskilda kunder, precis som jag önskat och längtat efter under många år nu. Allt har sin tid och saker och ting faller på plats när det är dags...

Tack, mina älskade änglar, följeslagare och vänner, för att ni ger mej den här chansen.
Nu jäklar ska jag visa vad Fjäder går för, vänta bara!
Detta är början på ett nytt kapitel i boken om Fjäder och hennes liv. Kapitel 52.
Fortsättning följer.... ;)

Kroppen (och ibland även knoppen) minns

Jag har en liten kul vana - ja, jag tycker det är kul i alla fall..... ;))
Jag bränner CD-skivor med blandad musik. Låtar jag gillar som man kan ha som fredagsmysmusik exempelvis.
Idag hittade jag en sådan skiva i gömmorna.
Livskamraten och jag satt ute på stentrappan och njöt freeeeeedag, lyssnade, pratade och allt kändes bara sååå bra.
Skivan jag hade satt på hade ett namn, en "röd tråd" - "Lady'n" (min bil, om det är nån som inte fattar ;).
Skitbra låtar, och som sagt, vi njöööt (god öl/virre, skönt väder och freeedag!!!), och DÅ.....
Då kommer sista låten på skivan.
Jävla förbannade dumma mej....

Okej, när jag mixade ihop denna CD:n så var det 2006.
Länge sedan alltså!
Vad är det då jag hör genom högtalarna - och som tar över min hjärna totalt?
Jo, den sista låten som spelades på min älskade pappas minnesgudstjänst (begravning om ni så vill) - Jonas Gardells 'Aldrig ska jag sluta älska dej'...
Snacka om att stämningen förändrades....

Tårarna började rulla nedför kinderna och helt plötsligt så satt jag där igen, på träbänken i kyrkan.
Musiken gick på för högt och alla hoppade till medan Gardells röst fyllde kyrkorummet.
Sorg, saknad och vemod.

Tänk att en låt kan få en i en speciell sinnesstämning. Likadant är det med dofter - och smaker. Kroppens minnen är helt otroliga när man tänker efter. Bra mycket vassare än hjärnans (i alla fall min, vars minnesdel tycks krympa för vart år). Eller är det så att hjärnan väljer att selektera, att välja bort, och förtränga, medan resten av kroppen inte har den förmågan. Kan det vara så? Min naprapat säjer att kroppen minns allt den varit med om. Att allt sätter spår i det fantastiska maskineri, som kallas kropp.
Jag tror det är så.

Nåja, när tårarna väl trillat klart så återkom snart känslan av fredag igen. Om än något annorlunda än innan. Jag bytte även skiva kan jag säja (den stod på 'repeat' och jag hade ingen lust att höra låten igen...).
Nu, lite senare (oj, klockan är snart tolv ju...) har jag suttit en stund vid datorn och lyssnat på musik. Och visst är det så att det finns minnen i den mesta musiken man hört tidigare. Inte bara igenkänning, utan även minnen. Inte i all musik, men anmärkningsvärt mycket av det jag lyssnar på. Här kommer ett skönt minne....från slutet av sjuttiotalet...Klicka här och lyssna! 

Nu ska jag njuta av spikmattan en stund, innan jag kramar kudden inför morgondagens sovmorgon.
Natti go'vänner.
Var rädda om varandra.


Kvällens föreläsning

Jag hade faktiskt inte tänk att åka. Faktum är att jag försökte komma på nån bra ursäkt för att slippa.
Men jag kom inte på nån, så jag åkte trots allt. Vilket, så här med facit i handen, visade sej vara ett bra beslut.
Men hallå, det började klockan 8 - på kvällen! Det var nere i lilla staden - alltså inte hemma i Hem-Ljuva-hem här i tryggheten i Västanåker, OCH det var förenat med en massa människor. Tre saker som i vanliga fall inte ens skulle vara tänkbara för "den folkskygga och antisociala eremiten, som bara vill vara hemma".
Men...
Jag är som sagt glad att jag åkte - på Pär Johanssons föreläsning.
Ja, ni vet, han som startade Glada Hudikteatern uppe i Hudiksvall. Som har hjälpt och lyft människor som annars kanske skulle suttit någonstans och knutit skosnören, varit instängda i sej själva och aldrig blivit sedda som dom fantastiska människor dom är.
Ytterligare en anledning till att jag inte ville åka innan, var den senaste tidens mediastorm, mot just Pär Johansson. Hur han tjänat pengar på dessa utvecklingsstörda människor och stoppat pengarna i egen ficka, typ. Jag har inte följt debatten. Jag har inte ens sett dom granskande repotage som visats i TV. Jag har bara hört lösryckta fraser här och var. Men ändå tillräckligt, för att den man, vars arbete jag beundrade så, skulle rasa ner för trappstegen som jag hade petat iväg honom uppför. Jag kände mej sviken. Ja, precis så kändes det. När en människa som gjort så mycket gott och bra, bara visar sej vara en vanlig människa med fel och brister som alla andra.

Det första Pär Johansson pratade om ikväll, var just detta - om pengar,granskning, media. Han förklarade från sin ståndpunkt och vi åhörare fick ställa frågor. Inte en fråga kom om detta. Nej, det var ju faktiskt inte därför vi kommit, vi som satt där, gick det upp för mej i samma stund som jag hörde honom. Det var ju för det , i mitt tycke fantastiska han åstadkommit med sitt arbete.
Sen berättade han, visade korta filmklipp och fick oss i publiken att både skratta och fälla en tår.
Jag är glad att jag åkte ner till lilla staden för att lyssna på Pär Johansson - en normalstörd helt vanlig, fantastisk människa!