En härlig biltur på det Blommande Berget

Mannen är förkyld och alla vet ju hur en karl som är sjuk är....

Mannens läkemedel... ;))

Kastade ut en fråga på facebook, om det var nån som ville följa med upp på Kinnekulle en stund.
'Söta fina' svarade att hon gärna följde med...
Sagt och gjort - hämtade henne i staden och sen for vi upp på Kinnekulle.
Detta underbara fantastiska berg, där själen får ro och kropp och ande hämtar kraft.
Först stannade vi till vid Paradiset...
Kollade att allt var i sin ordning och njöt av att vara där igen.

Sen for vi vidare till det stora stenbrottet. Tog med kaffekorgen och gick runt 'den av människan anlagda sjön' i detta stora, vackra och mycket speciella stenbrott.





Efter detta mäktiga möte med stenstup och ortoceratiter for vi vidare mot nya djärva mål...

Råbäcks hamn blev nästa stopp. En varm regnskur och en promenad senare for vi vidare igen.

Denna gången mot Blombergs hamn. Ingen Sigrid Storråda i sikte, men väl ett par små båtar, som kämpade ute på viken.



Det blev en alldeles underbar eftermiddag.
Jag tycker om att vara med människor jag kan vara mej själv med. Som jag kan prata med om allt, ELLER vara tyst tillsmmans med...
Dom är inte många, men utvalda!
Tack för en härlig tur 'Söta fina'...

Veckans Ängel (Vecka 26, 2012)

Efter att ha varit högst upp i stadens vattentorn idag, så är jag säker på att jag var nära Änglarnas boning...

Denna lilla glasängel sitter dock på en glasstav, och står i fönstret på andra våningen i Hem-Ljuva-Hem. Tillräckligt högt upp för mej ;)

Om att göra det man fruktar...

Häromsistens så gjorde jag ju en sån där grej som jag egentligen inte tycker om - jag åkte tåg.
Sen gjorde jag en grej till jag inte gillar - jag åkte tunnelbana.
Klarade båda sakerna ganska bra tycker jag.

Så idag, var det dags igen då...

Jag gillar INTE höga höjder. Får svindelkänsla och blir knäsvag, yr och darrig.
Så vad gör jag då?
Jo, jag tar med ett gäng från jobbet och klättrar upp i stadens gamla vattentorn!

Först 164 trappsteg på spiralstentrappa (man snurrade 8,5 varv runt trappspindeln läste jag mej till efteråt...).

Sen var det ytterligare 64 trappsteg på sån där ståltrappa av galler som man ser rakt ner igenom...
Efter det kom det en trästege med elva steg innan man stod på taket allra högst upp - ute i det fria. Med bara ett "staket" (mur) runt.
Kan bara säja det att jag höll mej stenhårt i masten, eller vad det nu var som satt i mitten, hela tiden när jag stod där. Tog lite bilder med den fria handen...





Sikten var ju inte sådär fantastisk eftersom det spöregnade och blåste när vi var där uppe, men nog var det lite häftigt ändå!
Men mina ben darrade och mitt inre var i fullständigt uppror - vilket jag naturligtvis inte kunde visa för dom som var med. Det var ju jag som "ledde expeditionen"!!!
Så nu har jag klarat av att övervinna ännu en rädsla! Nåja, DET var att ta i - men jag gjorde det i alla fall!
Jag är säker på att jag hade en eller flera skyddsänglar med mej däruppe. Var i alla fall högt nog för att hälsa på dom...