Fjäder

Kära dagbok...
nu var det ett tag sen som du och jag hade en förtrolig stund.
Det har blivit några änglar, men mer är det inte.

Var hemma från jobbet fyra dagar av fem förra veckan. Inte så himla kul kan jag säja.
Det startade med en underlig upplevelse när jag var vid vårt paradis förra söndagen. Livskamraten var hemma och jag for ensam upp för att jobba. Och jobba gjorde jag.
Rensade land, satte kanter runt de samma, beskar träd och pysslade med lite annat smått och gott. Sen flyttade jag en trätunna. En trätunna full av jord. Våt jord.
Den var tung. Mycket tung. Nåt så in i helvete tung.
Det var inte bra att göra själv!
Ibland är det väldigt dum att vara envis och egen!
Kan väl säja som så att denna flytt av nyss nämnda tunna, bidrog nog i viss mån till den huvudvärk som följde.
Inte direkt. För just då kändes det bara mycket konstigt....
När jag kom hem gick jag och la mej och stensomnade - bara direkt sådär.
Jobbade dagen efter, men var inte direkt på topp! När jag kom hem på kvällen fick jag feber OCH huvudvärk.
Detta vägrade släppa kroppen och jag stannade hemma dagen därpå.

För att göra en lång historia kort så åkte jag ambulans in till sjukstugan i staden i onsdags. Åkte hem och blev fortsatt liggande de två dagar som var kvar av jobbeveckan.
På fredagen fick jag dock hjälp.
Jag fick en akuttid hos mina underbara vänner strax utanför staden. Vännerna som utför kraniosacral behandling på proffsnivå - bland annat.
Genom att, med fingertoppskänsla felsöka och balansera det som var galet så lyckades dessa fantastiska kvinnor få mej att må bra mycket bättre.
Fick massor av information om vad som händer i kroppen. Dom är bara bäst!

Så i helgen har jag tagit det väldigt lugnt. Har varit ute i naturen så mycket som möjligt. Nära Hem Ljuva Hem. Tog en längre skogspromenad för att samla naturkraft också. Slutade med att jag kom hemsläpande med en massa vacker rost igen... ;)) Till detta återkommer jag framöver.
Nu har jag i alla fall jobbat en hel dag efter förra veckans pärs, och det känns bra.
Det som är svårt att ta in är dock det faktum att kroppan inte är 25 längre! Jag orkar inte slita och släpa och vara urstark som förr. Kroppen säjer ifrån. Tyvärr måste den säja ifrån på skarpen för att jag ska lyssna och eventuellt fatta...

Men nu ska jag vara snäll mot den. Jag ska knalla in i lekstugan och göra nåt jag tycker är roligt. Sen ska den få vila en stund på spikmattan innan det är dags för det som förr var skönhetssömn och som numera är av nöden tvunget - mina 7-8 timmars sömn...

Inte mycket att skriva om idag alltså. Många ord kanske, men kontentan av det hela är att jag inte är 25 längre (vilket alla med ögon i skallen skulle kunnat tala om för mej, långt innan jag skulle ge mej på att flytta en blöt jordtunna... ;)

På återhörande!
Jeanette

Men fy så hemskt att du fick åka ambulans, ja man orkar inte på samma sätt som förr det märker jag också ,man vill mycket men kroppen strejkar liksom,

så bra att du tar det lugnt nu

Kram

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress