Grattis till min snälla, fina son!!!

Väcktes av telefonen - kvart över åtta!
Detta är en okristlig tid att gå upp på...
Men, jag gick upp och svarade. Det var min "pratare". Jag hade ju ringt till hennes telefonsvarare igår, och nu hade hon tid att ringa tillbaka. En sympatisk och trevlig pratare, har jag!
 
Sen var det ju ingen idé att lägga sej igen.
Nej, kattbestyr och självbestyr, och efter detta en frukostmacka och iväg ner till staden.
Tänkte att jag lika gärna kunde handla tidigt, eftersom jag ändå var uppe. Hade riktig tur - det var inte många människor i affären (gött!!!). Träffade en god vän och fick en pratstund och en god kram - sånt värmer!
 
Nu sitter jag här igen vid datorn. Måste ju kolla facebook och lite annat. Men faktum är att idag känns som en dag med hopp. Det var riktigt, riktigt länge sen jag hade den känslan.
Ute är det sol och blå himmel. Vårvindarna sveper över landskapet (ganska kraftiga sådana...) och fågelsången hörs hit in. Har haft en flock bergfinkar på besök här nu ett par dagar. Så fina!
Hade jag hafr en kamera med bättre zoom så skulle jag fårr jättefina bilder. Nu var det ingen större idé att försöka, det hade bara blivit sudd.
 
Har gjort en del telefonsamtal idag också. Gick förhållandevis lätt (ingen ångest eller hjärtklappning, vilket är ett steg i rätt riktning). Så har jag ringt och gratulerat snälla sonen också. Han fyller ju år idag. Så nu flaggas det land och rike kring för honom (eller var det kungen?)
"Golfproffsen"
 
Oj, vad åren går fort! Inte länge sen han var en "liten tille" ju!!!
 
Nu hoppas jag att han får en bra dag - kanske med ett besök vid nån Valborgsmässoeld framåt kvällen...
Om någon kan tända nån eld över huvud taget idag - i denna blåsten !?
 
Nu ska jag försöka resa på den bredare av mina kroppsdelar, och göra något konstruktivt.
 
Vi kanske hörs senare -
och om vi inte skulle göra det, så önskar jag dej en riktigt fin Valborgsmässoafton!
 
Och ett stort GRATTIS till sonen......

Vill inte.....

Tasseman höll på i två timmar och försökte få upp mej ur sängen. Han trampade runt på mej, nosbuffade, slickade mej i pannan, spann och jamade. Till slut fick han i alla fall upp mej. Då var klockan elva. Jag hade kunnat fortsätta att sova hela dagen!
 
Nu har jag gjort kattbestyren, duschat och ätit frukost. Inte ens morgonkaffet fick mej piggare. Det känns bara fladdrigt och oroligt inuti. Hur ska jag klara att börja jobba på torsdag?
I och för sej bara 25 %, men ändå? Det känns som om jag fallit tillbaka en hel jävla massa trappsteg...
Detta klättrande - det tar på krafterna.
 
Ena stunden känns allt så bra och dagarna fungerar. Sen rutschar jag ner igen och allt känns pest och pina. Har fortfarande ingen energidepå att ta utav. När den tar slut, då tar den verkligen slut...
 
Och kissen som drog upp mej ur sängen - han ligger hoprullad på fönsterbänken och sover!!!
Och ute regnar det och blåser halv storm.
Klaga, klaga, gnäll, gnäll.....
 
Vi kanske hörs senare, om jag på något mirakulöst sätt blir piggare och gladare!

Tankar om allt och inget...

                Jag
sitter
här
och
filosoferar
lite.
 
Har haft en skön helg, med både Upp och Ner.
Solen har lyst, livskamraten har städat och grejat i garaget och vi hade bror, med fru och son på besök igår eftermiddag. Var till och med ner till lilla staden en sväng igår (men jag stannade i bilen!). Det var mängder av
folk överallt och massor av bilar (tur att livskamraten körde!). Så igår var en bra dag. Avslappnad och skön.
(Ja, inte såg det ut som på bilden. Där är det hästar, och inte bilar...)
 
Dagen idag har också varit avslappnad - men inte på samma sätt. Jag fick gå och lägga mej under filten, ett par timmar efter att jag gick upp. Då började magfladdret och jag blev såååååå trött och tömd på energi. Sov ett antal timmar. Sen gick jag upp och lagade mat. Något lite piggare och hungrig...
 
Nu har jag suttit här vid datorn och lekt och jobbat lite med det som ska bli min webbshop, nån gång. Gjorde iordning en "fotostudio" i köket förut. och tog kort på lite alster. Skönt att få gå och greja i min egen takt, utan några krav eller måsten.
 
Huvudet känns märkligt "avstängt" ibland, och jag har börjat lösa korsord och sudoku för att ge det hjärngymnastik.
Håller mej fortfarande borta från nyheter och elände och är inte mycket för att hålla mej a jour med vad som händer i världen. Så man kan säja att min värld har krympt på det sättet. Vilket jag tycker är skönt. Ju enklare livet är, detso bättre.
 
Har svårt att koncentrera mej på vissa saker fortfarande. Speciellt det här med att välja eller ta beslut. Det ligger inte i fas med mitt inre just nu, så jag försöker att undvika såna saker, så gott det går. Har alltid varit typen som velat tänka efter innan jag svarar - och nu är det alltså ännu värre!
Stackars livskamraten får stå ut med mycket.
Men han är tålig och förstående och hur kärleksfull som helst. Tur jag har honom, min älskade vän.
 
Får lite kattenergi då och då också. Tasseman gillar att ligga vid eller på mej. Rätt som det är så får jag en slick eller en nosbuff. Han spinner som en liten motor och är min lilla skugga! Lilleman däremot är ett litet energiknippe. Han kelar gärna. Snabbt och intensivt. Men så fort han tröttnar på mitt
pillande och gosande, så börjar han gnaga på mej. Före det så kan han vara hur kärvänlig och söt som helst. Men det är han som bestämmer hur länge...
Ja, dom är underbara, våra missar. Härliga personligheter som vi lär känna mer och mer. Dom har bott hos oss i drygt fyra månader nu...
Filosoferar ja, det kan man ju göra över lite av varje. Men jag har fått en tendens att fastna i tankarna. Vet inte om det är bra eller dåligt, men ibland kan det vara lite jobbigt. Det beror säkerligen på att jag blivit lite av en enstöring (ännu mer nu, än innan), sedan jag fick min stora ångestattack och blev sjukskriven. Orkar fortfarande inte med för mycket folk eller för mycket prat och ljud. Jag tror min hjärna har fått sin beskärda del av just ljud och prat, så det räcker ett par år framöver...
 
Njuter desto mer av naturljud. Även om jag inte kan påstå att jag är ute så mycket som jag kunde och borde vara. Men fågelsång och blåst hörs ju in genom vädringsfönstren...!
Tyvärr så har det blivit mycket mindre med att lyssna på musik. Det har fungerat vid några tillfällen. Men inte alls så som "förr". Försöker dock ha på radion om dagarna. Dels för att få lite "sällskap", men även för att vänja hjärnan vid ljud. Det är mycket som ändras här i livet.
 
Det är väl det som är en del av det livet går ut på - förändringar.
För det finns ju inget som är konstant eller för evigt. Även om man skulle önska det ibland. Men tiden är förändringarnas fader och vi är bara små marionetter i den stora planen, här i vår vandring på Moder Jord.
Men "bakåtsträvare" som jag är, så kan jag tycka att det går lite fort med saker och ting ibland. Jag hänger inte med. Men nu kanske det beror på bristande intresse i många fall också.  Jag är ju till exempel ingen tekniknörd direkt! Ju enklare desto bättre, skulle kunna vara mitt motto.
 
Nu har det blivit en sån där dygnsförskjutning igen, bara för att jag mer eller mindre kollapsade förut idag. Vill inte gå och lägga mej - och har egentligen ingenting att skriva om, men vill inte sluta i alla fall. Jag gillar ju att skriva. Så om du fick läsa ett par kapitel häromdagen, så får du en hel jävla roman idag! För nu är jag pigg! Skulle behöva ha en inbyggd timer, eller en mat och sovklocka a la Skalman.
 
Det var en annan sak jag tänkte på. Som störde mej när jag läste det häromdagen. Det handlade om
hjortarna uppe på Kinnekulle. Det var någon som jobbade på en kyrkogård, som var så förbannad därför att hjortarna åt upp penséerna, varje år. Då undrar jag i mitt stilla sinne - hur dum får man bli? Varför i helvete fortsätter man att sätta ut ätbara blommor, ÅR efter ÅR?  (som man vid det här laget borde ha lärt sej att djuren gillar)  Hur korkat är inte det?! Varför inte prata med handelsträdgårdar, trädgårdsmästare osv och höra sej för vad man kan ha istället. Jag menar, det finns faktiskt blommor som djuren inte äter. Men det är som om det gått troll i det här med penséer. Det ska vara likadant varenda år. Ingen fantasi. Här kan man snacka om att det stagnerat och inte förändrats någonting. Så skyller människorna sin egen dumhet på dom oskyldiga djuren!!! Det är väl inte deras fel att det serveras goda, friska blommor lite överallt i trädgårdarna så här års heller. Dom är ju smarta och tar det som bjuds!
 
 
Oj, där eldade jag upp mej lite. Blev lite engagerad, så att säja. Men det handlar ju om att tänka utanför ramarna. Helst ta bort ramarna över huvud taget.
Ja, på tal om det så gillar jag inte ramar. Och nu pratar jag om såna ramar som man har runt tavlor. Det är så begränsande med en ram som avslutar och håller ett motiv instängt. Tacka vet jag målningar
som fortsätter. Runt kanten på duken eller ut på ramen, om man nu ska ha nån. Eller nånting helt annat än en ram. Själv älskar jag att använda grenar till exempel. som "avslut / inramning". Det ger en mjukare känsla och att det som finns innanför ska kunna få en chans att fortsätta förbi...
Fast till vissa tavlor, eller foton, så funkar det jättebra med en ram. Vem har sagt att man ska vara konsekvent!?
Ja, så fungerar jag!
 
Nu ska jag roa mej med att leta reda på lite bilder och lägga in i den här långa texten. Ja, du har ju sett dom medan du läste, men i skrivande stund finns inga bilder inlagda. Så det ska jag göra nu...
- Och nu var det gjort!
 
Nu är det väl lika bra att stänga ner den här tingesten och krypas under täcket då. Läsa lite, sedan sova....
Hoppas John Blund har vägarna förbi.....