Veckans Ängel - Vecka 5, 2013

Denna lilla Ängel speglar mina känslor just nu, kan man säja.
Lite frånvarande, sorgsen blick - trots att skönheten och möjligheterna finns runtomkring...
Men, det är inte alltid man ser det som är.
Ibland måste man komma ikapp sej själv först...

Kära Dagbok!

Nu blir det en sida i dej igen, kära dagbok.
Du är min ventil, när jag behöver lyfta och lufta mina känslor och problem. Tack och lov att jag har förmågan att kunna uttrycka mej i ord och skrift. Om jag inte hade haft den förmågan, utan skulle sparat allt inom mej, ja då skulle jag nog sakta, men säkert, gå sönder.
 
Jag var på vårdcentralen häromdagen. Summan av kardemumman, var att jag skulle gå hem och tänka över min situation...
Inga prover togs. Fysiska tester - ja.
Samt samtal. Stressad? Nää....jaaaoo....jo, men det är jag väl, lite...eller ja....
Kan det vara därför jag kände som jag gjorde i lördags?
 
Sen jag kom hem från det besöket har jag sovit. Inte så mycket på nätterna kanske. Vaknar ofta. Men långt in på dagen. Då först kan jag slappna av.
Fick ett bryt (helt otippat) häromkvällen när jag slötittade på ett matlagningsprogram på TV. Samtidigt frågade livskamraten om han kunde berätta en grej. Jajamensan!
Men icke...  Det räckte med att han började prata samtidigt som kocken på TV:n för att det skulle skära sej i mitt lilla huvud. Klarade inte två personer som pratade samtidigt, trots att den ena bara var en TV-röst. Vilket fick mej att tänka på min arbetssituation....
Kanske det ligger nåt i det där med stress i alla fall!
 
Jag borde ju veta. Har ju liksom varit där förut. Been there, done that - didn't like it!!!
Men människan är ju en förunderlig natur. Vi har förmågan att känna och att glömma. Två egenskaper som är både bra och dåliga, beroende på hur dom förvaltas.
På sista tiden har jag nog förvaltat dessa lite ovarsamt och utan eftertanke, tror jag.
Låtit känslorna vara med och styra, även om dom kanske gjort sej bättre i en lite mer kontrollerad form.
Låtit minnen förblekna och trängas undan, fast det kanske varit bra att ha haft dessa i medvetandet.
Lära sej av misstagen? Nä, inte jag inte. Gör om gör rätt heter det ju, men jag gör bara om igen. Kanske det funkar den här gången...
 
Nu har jag levt i tysthet, med mina katter, denna veckan. Det behövdes!
Fick ytterligare en pekpinne som slog mej på fingrarna, när jag fick ett telefonsamtal förut idag. Först nu börjar jag fatta....
Förändring!
Förändring krävs.
Förändring är ett måste, om jag ska orka vara den jag är.
Men hur förändrar man, när man inte vet i vilken ände man ska börja?
 
Imorron ska jag i alla fall försöka... försöka att ta mej utanför dörren och ta en promenad.
Snön är borta och allt är mörkt och skitigt nu, men frisk luft skadar ju aldrig!
Lilleman & Tasseman
Man skulle varit katt istället!
Äta, sova, skita, spinna, leka - äta sova skita spinna leka - ätasovaskitaspinnaleka...
 

Saker och ting ändras snabbt

Jag sitter här och försöker samla tankar och känslor. Försöker komma ihåg hur det var förra gången det hände. Jag vet att jag har skrivit ner det någonstans - det vill säja, jag tror att jag vet, att jag skrivit ner det nånstans.
 
Förra gången hände det uppe på torpet. Jag var själv däruppe och jag jobbade med att rensa i landen och grävde lite, samt flyttade en stor trätunna med våt jord i... Det var efter det som det hände, den gången.
 
Denna gången stod jag i köket här hemma. Hade varit ute och sågat av skivorna på ett litet bord, som jag ska göra om till katt-toalett (!). Har inte sågat på länge, ska tilläggas. Stod ute i kylan och sågade, ska också tilläggas.
 
Sen hände det alltså, i köket, när jag stod och gjorde iordning mat till kissarna. Kokade fisk, gjorde jag.
Helt plötsligt så visste jag inte vad jag höll på med, eller vad jag gjort innan. Blev helt konstig. Varm i huvudet på ena sidan och totalt förvirrad. Det höll i sej några minuter - tror jag, och under tiden hann jag bli rejält rädd.
 
Ringde, på sonens inrådan, till 1177 för att få lite konsultation. Deras tips var att jag skulle ringa 112 för att få en ambulans. Detta kändes lite väl drastiskt tyckte jag - OM jag skulle behöva åka till lasarettet så kunde ju livskamraten skjutsa mej tyckte jag. Men det tyckte inte damen på 1177. För hennes instruktioner var väl så, att man skulle kunna få vård på vägen till lasarettet, om det skulle krävas. Tanken var bra. Men jag kände ändå att det var lite väl drastiskt att åka ambulans ner till sjukstugan, så jag avvaktade. Vi åt mat och jag gick på halvfart. Vi såg lite på TV (!) och jag gick på halvfart. Sen gick jag och la mej, med Tasseman intill huvudkudden.
Sov länge imorse. En rejäl sovmorgon. 
 
Konstigt vad saker och ting kan förändras snabbt. På dagen igår, så hade jag en alldeles underbar dag. Hade öppet i lilla butiken och firade 1-årsjubileum, med kaffegäster, presenter, kunder och besökare. Det var en härlig dag!!!
 
Idag har det kännts (och känns faktiskt fortfarande) som om jag är i nåt sorts töcken. Känner mej seg och lite sävlig. Men hjärnan är med och kroppen funkar - om än i lite lugnare takt än annars. Jag har i och för sej inte gjort nåt som helst ansträngande idag. Glott på en film på TV:n (jag som ALDRIG tittar på TV på dagen annars - ja, knappt ens på kvällen...), gett kissarna mat och satte mej här vid datorn, nu, sent på eftermiddan. Har inte ens klätt på mej, utan glider omkring iförd en stor skjorta...
 
Ingenting känns viktigt helt plötsligt. Min plan var att jag skulle ha städat idag. Hela huset är fullt av kattsand och dammråttor och dammlagren växer på höjden. Men kattsanden flyger inte bort, och dammråttorna kan väl kissarna fånga och leka med då...
En annan dag, ska jag städa. Inte idag.
Ska samla ihop mej och laga lite mat senare. Sen blir det en tidig kväll, igen. Vet inte hur jag ska göra med morgondagen. Har en rolig arbetsdag framför mej, med utflykt på eftermiddan. Men just nu känns det avlägset att ens gå utanför dörren...
Det räcker att sitta här och titta ut genom fönstret på den Blå timmen och snön som yr.
Jag hoppas att jag mår bättre imorron!