Fjäder

Nu blir det en sida i dej igen, kära dagbok.

Du är min ventil, när jag behöver lyfta och lufta mina känslor och problem. Tack och lov att jag har förmågan att kunna uttrycka mej i ord och skrift. Om jag inte hade haft den förmågan, utan skulle sparat allt inom mej, ja då skulle jag nog sakta, men säkert, gå sönder.

 

Jag var på vårdcentralen häromdagen. Summan av kardemumman, var att jag skulle gå hem och tänka över min situation...

Inga prover togs. Fysiska tester - ja.

Samt samtal. Stressad? Nää....jaaaoo....jo, men det är jag väl, lite...eller ja....

Kan det vara därför jag kände som jag gjorde i lördags?

 

Sen jag kom hem från det besöket har jag sovit. Inte så mycket på nätterna kanske. Vaknar ofta. Men långt in på dagen. Då först kan jag slappna av.

Fick ett bryt (helt otippat) häromkvällen när jag slötittade på ett matlagningsprogram på TV. Samtidigt frågade livskamraten om han kunde berätta en grej. Jajamensan!

Men icke...  Det räckte med att han började prata samtidigt som kocken på TV:n för att det skulle skära sej i mitt lilla huvud. Klarade inte två personer som pratade samtidigt, trots att den ena bara var en TV-röst. Vilket fick mej att tänka på min arbetssituation....

Kanske det ligger nåt i det där med stress i alla fall!

 

Jag borde ju veta. Har ju liksom varit där förut. Been there, done that - didn't like it!!!

Men människan är ju en förunderlig natur. Vi har förmågan att känna och att glömma. Två egenskaper som är både bra och dåliga, beroende på hur dom förvaltas.

På sista tiden har jag nog förvaltat dessa lite ovarsamt och utan eftertanke, tror jag.

Låtit känslorna vara med och styra, även om dom kanske gjort sej bättre i en lite mer kontrollerad form.

Låtit minnen förblekna och trängas undan, fast det kanske varit bra att ha haft dessa i medvetandet.

Lära sej av misstagen? Nä, inte jag inte. Gör om gör rätt heter det ju, men jag gör bara om igen. Kanske det funkar den här gången...

 

Nu har jag levt i tysthet, med mina katter, denna veckan. Det behövdes!

Fick ytterligare en pekpinne som slog mej på fingrarna, när jag fick ett telefonsamtal förut idag. Först nu börjar jag fatta....

Förändring!

Förändring krävs.

Förändring är ett måste, om jag ska orka vara den jag är.

Men hur förändrar man, när man inte vet i vilken ände man ska börja?

 

Man skulle varit katt istället!

Äta, sova, skita, spinna, leka - äta sova skita spinna leka - ätasovaskitaspinnaleka...