Shaking feather...

Ja, nu är det ju inte så att diskoteket har stängt (se tidigare inlägg).
 
Däremot så börjar byggnaden (läs kroppen) bli skakig, av allt dunkande.
 
För att prata i klartext - jag mår fan inte bättre idag, än jag gjorde i natt.
Har i och för sej sovit som en klubbad - gick upp klockan tolv, när livskamraten kom hem på lunch. Men så fort jag satte fötterna i golvet, så började det vibrera inuti mellangärde och bröst.
 
Det vill inte släppa heller.
Jag borde och vill, gå ut i solen. För just idag så ökar antalet soltimmar i november, med flera timmar. Det ser helt underbar ut.
Men, jag måste passa telefonen. Har två eller tre inkommande samtal, som jag bara måste ta.
Så det blir att vänta!
 
Jag hatar att vänta!
Det gör inte fladdret i kroppen någon som helst nytta. Tvärtom.
 
Men jag slipper sitta i telefonkö - jag blir uppringd - förhoppningsvis....
För dessa jävla telefonköer, är nånting som skapats enbart, för att den lilla människan ska få möjlighet att må ännu sämre!!!
" - Du har plats nittiosex i kön. Beräknad väntetid är tjugofyra minuter..."
Vad är det för fel med att få prata med en människa på en gång???
 
Mmmm....jag vet - jag bara klagar och gnäller...
Men det hjälper - liiiite i alla fall
 
Fast nu har det gått en kvart över den tid som dom sa att dom skulle ringa upp på....
Jag har ytterligare ett samtal, som jag borde ringa. Men nu törs jag ju inte lyfta luren, så det blir upptaget...
 
Okej, där kom första samtalet. So far so good. Två kvar.
 
Inget är som väntans tider...
Undrar om dom ringer om jag går ner och hämtar en kopp kaffe? Troligtvis!
Allt för att stressa en redan orolig själ!!!
 
Okej, andra samtalet klart! Hann inte hämta nåt kaffe.
 
Nu skiter jag i allt och går ut i solen en stund!
 
 /  "Shaking feather"
 
 
 
 
 
 

Nattlig skrivstund

Tänk dej ett diskotek på 80-talet.
Musikens dunkande basljud, som känns i hela kroppen - massor av lampor som blinkar och flaschar.
 
Tänk dej sen att allt detta finns i ditt bröst och mellangärde.
Dunkandet, pirrningarna av ljuset (omsatt till en känsla då...).
 
Det hårda basljudet / hjärtslagen, som skickar ut pulser till resten av kroppen.
Lampblinkandet / pirrningarna, som skjuter okontrollerat åt alla håll och kanter (som ett gäng paintbollsgalningar).
Tänk dej sen alla dom här känslorna - när du släckt lampan, och krupit ner under täcket.
Hjärtslagen blir öronbedövande, och man är nästan säker på att täcket rör sej av dom, så hårt känns det som om hjärtat slår. Flascharna ger pirrningar och värk ut i armarna. Dom sticker och domnar - och värker.
 
Det här är den känsla jag har just precis nu.
Det var liksom ingen idé att ligga kvar i sängen.
Ingen ställning funkar och det blir ohållbart att ligga still.
 
Lika bra att gå upp.
 
Så nu sitter jag här och klickar på tangenterna.
 
Diskoteket är fortfarande i full gång, och paintbolldårarna likaså, men det är lättare att andas någorlunda normalt i sittande ställning.
 
För dej som aldrig haft hjärtklappning och/eller panikångest, så kan allt det här låta som en kul beskrivning. Men jag lovar dej - det är allt utom roligt!
För man kan inte kontrollera ett skit.
 
Visst, (försöka) andas lugnt. Arbeta med tankens kraft - att inget kan hända, det går snart över...
Medan hjärnan jobbar i olika banor hela tiden: Varför i helvete ska jag må så här? Lugn och fin - ANDAS! Tur att jag är hemma i alla fall!!! Ska jag ta en kopp thé eller kanske ett piller. Nej, thé är bättre. Fast ett piller kanske stoppar diskoteksscenariot i bröstet så jag kan slappna av och sova... Men jag vill inte trubbas av mer, än jag förmodligen gör av dom små piller jag redan äter. Finns det hjälp så ska man ta den. Plus och minus, fram och tillbaka.... Vore bättre att kunna stänga av hjärnan, än att den ska hålla på att gå på högvarv denna sena timme.

Men bra....där satte illamåendet igång också.
Det som faktiskt varit borta största delen av tiden dom senaste dagarna. Så jävla typiskt.
 
Nu ska jag gå ner och fixa en kopp thé, för armarna domnar och sticker medan jag knappar på bokstäverna.
BRB...
 
Det blev Ayur Vediskt Pittathé. Vilket jävla namn egentligen pitta - en mix av pitt och fitta. Nej förlåt, det har säkert en indisk betydelse som är jätteintressant. Ska komma ihåg att googla på det nån gång...
 
 
Tog förresten detta kortet med kameran som inte funkade...
 
Jag tappade den ju i golvet häromdagen, och sen så ville inte objektivet vara med. Det vägrade att åka in, och kameran vägrade att ta bilder. Den bara pep lite och så stod det nåt om 'objektivfel - starta om kameran'.
 
Visst, det gick ju inte. Så kameran har stått på krivbordet sen dess. Jag har testat att starta den flera gånger, och att trycka in objektivet med "milt" våld, men det har inte funkat. Så imorse, (jaja, i förmiddags då) så testade jag igen. Plopp, så åkte objektivet in! Och nu gick det alltså att ta kort igen.
 
Ja, det är ju det här med tekniska prylar och jag!
Ibland går det inte alls, och ibland har jag bara en jävla tur!
 
Det var som vår nya piltavla. Den är ju också elektronisk...
 
Förut ikväll så stod livskamraten och jag och kastade pil. Det gick skitbra och jag ledde stort. Då råkade jag trycka på avstängningsknappen, istället för "nästa spelare". Såååå typiskt.
Så vi började om igen. Gick ju bra, för jag vann :) men jag tror det är nåt glapp i skiten, för displayen blinkade glatt och visade egna små uträkningar, som inte stämde alls.
Nåja, jag vann som sagt, och det var lite kul (livskamraten är inte en jättebra förlorare!!)
 

Men vi måste ju träna lite, eftersom våra goa grannar också kastar pil (fast inte lika bra!). Oooops, nu stack jag allt ut hakan ordentligt. Men men, det där brukar Karma fixa ganska snabbt...!!!
 
Mmmm....det var gott med Pittathé. Ljudet av hjärtslagen som ekade i huvudet, börjar att avta. Underbart.
Men jag törs inte lägga mej ännu, rädd att det kommer tillbaka.
Det känns bra att sitta här och skriva, så det får bli några rader till.
 
Kan ju berätta att jag var ute hos tjejerna i Hovby häromdagen. Det var alldeles fantastiskt skönt och avslappnande. Nä förresten, det var ju igår jag var där. Närminnet är kasst! Samtidigt som jag är helt veckovill...
 
Jag var i alla fall där och fick en kraniosakral behandling. Kände hur spänningar lossade, och hur jag blev rörligare och mjukare i nacke och leder. Välbehövligt. Min kropp har och har haft, en hel del låsningar och blockeringar, som jag har blivit hjälpt med. Har fler tider för behandling - skönt att få proffshjälp!
 
 
Jo, jag kan tala om att livskamraten skaffat en ny leksak...
 
 
Så här ser det ut i garaget för tillfället. Dom andra delarna ligger utspridda i verkstan. Objekt, kallar han det!
Skrot, kallar jag det. Men han kommer med all säkerhet att få till det, så att det blir en häftig moppe när den är klar. Bra att han har nåt att pilla med...
 
Själv så pillar jag i lekstugan, när det känns okej. Det ger en harmonisk känsla, att sitta därinne. Sen är det inte så himla noga om det blir nåt gjort eller inte.
Så idag har jag faktiskt suttit därinne ett tag. Det resulterade i några små änglar.
 
Skulle egentligen gått upp till verkstan, där jag har Lady'n inlämnad för tvätt och vaxning, men jag orkade inte ta mej ut idag. Det blev fyra kilometer igår - jag är glad för det!
 
Idag har jag mest tvingat mej själv att INTE gå och lägga mej. Klarade det, så jag borde vara trött nu. Och det är jag också!
Thékoppen är tom, Tassman ligger över mina armar - han kände nog på sej att det värkte i dom, för nu ligger han som sagt över dom, och spinner. Han bryr sej inte om att jag rör mej när jag skriver, och att han inte får ligga still. Så jag tackar för hans katthealing och låter honom fortsätta. Tills jag stänger av och går och lägger mej vill säja.
Då brukar han komma med och ligga vid mina knän.
 
Lilleman och grannens lilla Misaki ligger och sover redan. En uppe på garderoben och den andra i fönstret. Ja, dom är för söta! ♥
 
Nu ska jag bara läsa igen vad jag skrivit, och rätta till stavfelen (dom jag ser...).
Sen ska jag göra ett tappert försök att sova igen.
Det känns lite bättre i kroppen nu....så bara att hoppas att det funkar alltså!
Illamåendet försvann till viss del av Pittathét - ska försöka sova bort resten...
 
Natti!
 
 
 
 
 

- plus + = Status Quo

+   Först förde jag över bilder till datorn från kameran.
-   Sen tappade jag kameran i golvet - och nu fungerar den inte.
 
-    Hade jättesvårt att somna igår kväll. Låg och vred mej som en mask på krok...
+   Sov ut ordenligt (= hela förmiddan!)
 
+  Härligt väder med frisk luft.
-   Segare än seg - orkar inte klä på mej och ta en promenad.
 
-   Telefonen går varm, och jag orkar inte prata med nån.
+  Men när Bästaste ringde så blev jag jätteglad!!!
 
+  Har varit en underbar helg, tillsammans med livskamraten och mysiga grannar.
-   Har skjutit upp resan ner till staden för att handla i flera dagar nu.
 
-   Hjärtklappning och domningar i armarna. Ostkupa runt huvudet. Panik vid tanken på att åka hemifrån.
+  Bearbetar hjärnan med positiva tankar och minnen. Försöker.....!!!
 
+  Känner att jag är på rätt väg!
-   Men det tar sån jävla tid!!!
 
-    Känner mej mer och mer isolerad (delvis självvalt)
+   Är såååå tacksam över livskamraten, barnen, vännerna (och katterna).
 
+  Saknar arbetskamrater och andra vänner.
-   Saknar arbetskamrater och andra vänner.
 
Lika många plus som minus, blir i slutändan Status Quo. Det vill säja, att inget är förändrat.
Och det kan väl vara en bra sammanfattning på mitt liv.
Det är inte mycket som är förändrat. Men jag ska i ärlighetens namn säja, att dom förändringar som är/varit - enbart har varit till det bättre. Så det går åt rätt håll. Även om det går sakta. Och även om det känns som ett steg fram och två steg bak ibland.
 
Men det hjälper jättemycket att vara ute och gå. Att bara vara ute!
Jag har lättare att tänka då, och även lättare att distansiera mej från det som är destruktivt och suger kraft.
 
Tog en promenad häromdagen. En sjukilometare. Med kameran i handen...
 
Ett vattenfyllt dike i skogen har också ett skönhetsvärde...
 
och även om det inte är så mycket färger nu, så finns det nyanser! (inte bara av grått).
 
Mossklädda stenar, med en hel liten värld växande på sej.
 
och kantarellerna växer fortfarande i vägrenen...
 
Men okej, lite färg finns det kvar...
 
En hel bild fylld av hjärtan!!!
Harsyran är som små smycken med vattendroppar på.
 
Och höstvetet glittrar i solens bleka strålar.
 
Lycka, när solen tittar fram efter det som känns som, veckor av grått...
 
Lycka, att få komma hem till Hem-Ljuva-Hem igen, efter en härlig promenad ♥
 
Men nu tog "lyckan slut".
-  för nu är det meningen att vi ska åka ner till staden och göra den där handlingen, som jag skjutit upp så länge...
+  men vi gör den tillsammans!!!
 
(hoppas jag överlever!)