Zombiefeather....

Ett litet livstecken, från en som tappat gnistan.
Helt orkeslös och utan energi. Ja, så ser livet ut just nu.
Går mellan sängen, datorn och lekstugan. Hamnar i köket ibland, och petar i mej nåt.
 
Sover. Mycket. Och länge. Ofta.
Det är som om kroppen kräver vila och sömn.
För övrigt mår jag ganska bra...
 
Bortsett från illamående, fladder och lite annat.
Så länge jag är hemma vill säja!
 
Tog mej till stan i fredags. Till den stora matbutiken.
Just i fredags, så var den mycket större än den brukar vara.
Kände paniken komma krypande utefter ryggraden, och fick stålsätta mej för att inte bara lämna allt och rusa ut.
Som tur var, så fick jag den obligatoriska kramen (Tack älskade vän!!!)
 
Så handlingen avklarades och jag kunde fara hem till tryggheten.
 
Men det blev likadant igår.
Livskamraten ville att jag skulle följa med till grannbyn, då han hade ett ärende dit.
Det enda jag behövde göra var att sitta i bilen.
Det gjorde jag. Men jag hade hjärtklappning och ångestillamående under hela resan.
 
Min kropp vill säja nåt till mej, och jag försöker att lyssna på den. Men jag måste ju ändå prova att göra saker och ting, för att stärka mej själv. Även om det misslyckas i en del av fallen.
La mej i alla fall och sov när vi kom hem igen.
Låg blickstilla i tre timmar, och sov som om någon klubbat mej.
Mycket knepig känsla. Det var som om alla viljestyrda muskler strejkade.
 
Men som sagt. Utöver detta så mår jag bra.
När jag kommer vidare och upp igen, så blir det säkert bra.
 
Pratade med söta dottern nyss och hon undrade vad jag gjorde.
Sa att jag sitter och skriver blogg och gnäller...
" - Gnäll om det känns bättre, men sen får du gå ut och gå en promenad, för det är det enda som hjälper..."
 
Underbara kloka dotter! ♥ ♥ ♥
 
Ska försöka peppa mej själv till att gå utanför dörren. Men det är inte helt lätt, när det känns som om hela systemet är satt på sparläge.
Men inget ont som inte har nåt gott med sej - för hjärnan vilar också. Är tacksam för att kropp och knopp samarbeter denna gången!
 
Det var allt från Fjädern på landet för denna gången.
Hoppas vara piggare nåsta gång jag ger ett livstecken ifrån mej.
 
 
 
 
 
 

Naturen läker

Åtminstonde så hjälper den till med läkningen.
Det är min erfarenhet och känsla.
 
Så jag tog mej till stranden.
 
Sand, sol, vatten - och jag.
 
Det var skönt att vara ensam, för plötsligt kom tårarna.
 
Satte mej på en rot, och drack en kopp kaffe, i min ensamhet.
 
Tittade på det lilla...
 
Och det stora.
 
Försökte andas...
Försökte tömma hjärnan...
Försökte bara vara!
 
Kände mej lika urklämd och förbrukad.... som tuben i sanden.... på stranden....
 
Men samtidigt lika stark som rötterna... som krampaktigt håller fast... för att inte träden ska falla....
 
Insåg att jag har mina egna rötter.... mina egna livlinor, och räddningsbojar....
 
I min familj och bland mina vänner!
 
Men även sådant sätts på prov...
 
 
Satt med fånen och lekte en kväll. Man kan göra mycket med den. Både bra och dumt.
 
Jag gjorde tavlor....!!!
 
Av bilder och texter...
 
 
Möjligheterna tycks oändliga - i skapandet av egna tanketolkningar... och funderingar...
 
 
 
Verktygen och hjälpmedlen är många - precis som i livets snårskog...
Det gäller bara att hitta dom. Söka, leta, våga använda...
 
 
 
 
 
  
 
 
Alla dessa teknikskapade alster, gav mej i alla fall styrkan att sätta mej i lekstugan en stund. Dom gav mej inspiration och idéer, som jag kanske kan förverkliga nån dag...
 
Jag önskar bara att jag kunde vara som på den sista bilden jag skapade...
 
 
Men efter ett supertrevligt besök häromdagen, då vi diskuterade allt mellan himmel och jord, så inser jag att jag faktiskt har styrkan. Någonstans inom mej.
 
Många skratt och leenden blev det. Och många minnen...!
 
Jag ler när jag tänker på allt vi pratade om. Ibland behövs det inte mer än så, för att man ska få en kick framåt och uppåt.
Sen kan jag ju i och för sej tycka, att det vore enklare, om inte livet innehöll så mycket fallgropar och möjligheter till missförstånd.
 
Men som sagt, huvudsaken är att man har sina nära och kära. Sin familj och sina vänner.
 
Dom betydet ALLT!
 
 

Om att fastna...

Musik kan vara både upplyftande och sänkande....
Just nu sitter jag fast i en låtlista som känns!!!
 
Gjorde nyss en sån där "personlighetstest" på facebook...
Vilken färg man är som person!
Jag blev RÖD!
 
You belong to the red color family! The color psychology quiz tells us that like those intense reds that you subconsciously most relate to, you're vibrant and passionate. You have a pioneering spirit and incredible leadership qualities. You're ambitious and determined. You're known for being strong-willed and confident. You tend to be the center of attention and you're impossible to overlook. Your energy can be a bit overwhelming, but on the bright side... once you've set your mind to something, there's no stopping you!
 
Jojo!!! En del av det där stämmer ju - annat stämmer mindre bra.
Fasligt vad det kan klicka med musiken just nu då.
Man får ju ta all sån där testsmörja med en nypa salt - men lite kul är det allt :)
Ibland är det skönt att bara glömma den verkliga verkligheten, och leka lite...
 
Tänkte jag skulle tillbringa kvällen i lekstugan. Där kan jag leka och vara i "min egen värld". Där slipper jag tänka på svåra frågor och inlindade svar. Där kan jag vara mitt nakna jag, utan att riskera något. Ja, jag pratar om själen alltså, inget annat!
 
Kamoflerad katt i en blommande komposthög ♥
 
Jag fick en strimma ljus på eftermiddagen. Det värmde! ♥ ♥ ♥
 
Bara älskar denna bilden som jag hittade nånstans....
 
 
Imorron ska jag gå ut en promenad igen. Det blev ingen idag.
Men det blev tid i friska luften (15°) och i trädgården.
Underbara höst!
 
Tror jag i alla fall.
Även om jag sjunker.
Men jag ska klättra upp igen.
Vet att det finns livlinor.....
 
Och sist, men absolut inte minst, så kommer en låt från min spellista - den jag fastnat i för stunden....
Visst är den vacker!!! ♥
 
Sköt om dej nu...
 
Jag ska försöka heala mej själv en stund bland fjädrar och träbitar......