Fjäder

Vaknade av ett jävla oväsen. Det lät som om huset var invaderat. Dunsar och springande fötter, jamande och fräsande. Och så livskamratens kluckande skratt " - Kolla på dom, dom är för härliga!!!"

Jodå, dom är helt underbara. Söta så man kan smälta som glass i solsken.

Men just idag, så uppskattar jag dom inte lika mycket.

Mitt huvud är som vadderat. Ångesten och oron håller på att bygga bo i mellangärdet. Jag har svårt att koncentrera mej och att andas normalt. Det känns som om jag är på gränsen.

 

Känslor och tankar far som projektiler i knoppen. Det jag försökt städa undan, in i stängda rum i min hjärna, ploppar upp hur som helst. Nu när jag inte vill och inte orkar. Det är väl för underligt ändå, hur fort det kan svänga och bli på gränsen till otrevligt.

Kan väl tänka mej att nuvarande väder hjälper till att få obalans i varandet. Sommaren som vi alla har längtat så hett efter, försvann sååå fort. Nu liknar det mera höst. Men jag var inte färdig med sommaren än!

Jag behöver mera värme, sol, ljus...

Just idag ser jag inget ljus över huvud taget.

 

Svängningarna som sker i mitt inre, går fort.

Förtvivlan, oro, saknad, frågor, tillbakablickar, meningen med allt....

Förtröstan, kärlek, ångest - allt blandas i en mix, som jag har svårt att reda ut i nuläget.

Det handlar om andra människor, nära familj, vänner. Men mest av allt så handlar det om mej. Hur jag reagerar på olika saker - och hur jag agerar. Man kan ju bara ändra sej själv och sin inställning till saker och ting, det vet jag. Men förändring, insikt och alla dessa känslor, gör det svårt.

 

Ja, det här var väl inte precis vad du hade väntat dej att få läsa idag. När allt verkat så lyckligt och bra tidigare. Men det är ju så det är. Man försöker att hålla uppe en fasad, för att slippa ta itu med det som gör ont. Oftast så går det bra. Det är bara att trycka undan eländet i nåt hörn och visa det glada och fina. Att tro att man är stark nog att klara att leva som man egentligen vill. Men ryggsäckar och bagage gör sej påminda då och då. Både på gott och ont. Det är en konst att hålla balansen!

 

Men tro nu inte att jag är på väg att falla ihop totalt. För det hoppas jag verkligen inte att jag gör. Tror att jag behöver ta ett par steg tillbaka och försöka finna mej själv för en stund. Komma till insikt med vissa saker, reda ut andra och sen långsamt, börja gå framåt igen. Babysteps! Babysteps!

Bara det att jag skriver detta just nu, blir en hjälp för mej.

 

Sista tiden har varit alldeles för mycket runt mej. Ja, jag har valt det själv och har ingen att skylla på. Men jag kan se och känna, att det är så. Loppisarbete, kattarbete, tankearbete....

Fan, jag har ju semester - jag ska inte arbeta!

Tänkte inte på det!

 

Funderar på om jag ska ta mej ut i skogen en stund. Eller åtminstonde ut, i naturen. Där finns bästa läkekraften och det är lättare att sortera både tankar och känslor. Vore bra om jag får med mej livskamrat eller vän, för även om jag skulle behöva vara själv, så har jag en oro inför ensamheten. Knäppt va?!

Men det är ju så det är. Livet är fullt av paradoxer, som vi måste leva med och anpassa oss till.

 

Det var inte så här jag hade väntat mej, att den trettonde dagen skulle börja. Hade ett helt annat scenario i tankarna - men hur ofta blir det som man tänkt sej egentligen!?

Ska gå ifrån datorn och ta steget ut i trädgården nu. Bara försöka andas lugnt och fint. Och skulle det misslyckas, ja då får jag väl ta ett litet piller och försöka sova bort denna dagen.

Fast jag hoppas ju naturligtvis att det inte ska behövas.

Men om det skulle vara så, så gör det inget, för jag har semester och kan göra vad fan jag vill!!!

 

Till sist så vill jag bara säja följande:

 

Var rädd om dej!!!