"En får va' gla' för de lilla"
Idag tvingade jag mej själv att sätta mej i bilen och fara ner till stan. Det var en tudelad känsla.
Körningen sitter i ryggmärgen, men oron och fladdret inombords kändes obehagligt.
Var inne på apoteket och hämtade lite piller, och efter det så stannade jag till vid "lilla hunden". Var sugen på nån god frukt, men kom ut med revbensspjäll, potatissallad, ädelost, choklad, morötter och en burk färg!
Inte helt koncentrerad kan jag säja. Tack och lov att det inte var så mycket folk i butiken. Tappade bilnycklarna gjorde jag också - tack snälla du som kom efter mej med dom!
Det var en lättnad att lämna tätorten och få åka hem igen!
Men jag är lite stolt i alla fall. För jag gav inte fan i det, som jag hade tänkt från början.
Hade tänkt att krypa upp i dagbädden och sova en stund i friska luften, för att sedan be livskamraten om skjuts till apoteket. Så man kan väl säja att det går framåt i alla fall.
Men små steg.
Nu ska jag peppa mej själv till att åka ner till sjön, eller till skogen någon dag i veckan. Måste träna lite, eftersom jag ska hämta upp en arbetskamrat på torsdag, och vi båda har tid ute hos tjejerna i Hovby. Ska bli underbart att få lite själsligt stöd och hjälp.
Det kan vara svårt för nån som inte varit drabbad av utmattning, eller mått psykiskt dåligt, att förstå hur det faktiskt kan vara. För det syns inte utanpå.
Jo, ibland gör det det. När det är riktigt jävligt. Då blir ögonen glanslösa, ansiktet grått och hela hållningen som en 80-årig säck potatis. Inte fräscht alltså. Och ganska lätt att se att det inte står rätt till.
Men när man ser ut "som vanligt" och ändå mår skit inuti. Då kan det vara svårt för omgivningen att fatta vad man menar. När man talar om att kroppen skakar inuti, och hjärtat verkar kunna hoppa ur kroppen vilken sekund som helst. Det syns ju inte - alltså finns det inte. Om man inte själv varit där!
Det sorgligaste i kråksången, är att varenda människa verkar må skit på ett eller annat sätt nu för tiden.
Oftast är det för mycket det handlar om.
För mycket jobb, för mycket måsten, för mycket räkningar, för mycket folk, för mycket prylar......
Vilket resulterar i att det blir för lite av nåt annat.
För lite tid, för lite pengar, för lite ledighet, för lite....
Jag älskar det svenska ordet lagom - men tyvärr så har det blivit ganska ovanligt nu för tiden.
Det är aldrig lagom längre.
Det är alltid ena sidan på vågskålen som tyngs ner - och då blir det ingen balans i tillvaron. Då blir det kompromisser, prioriteringar, omval, avsaknad - inga ord som är negativa i sej själva, men som lätt blir det i sammanhanget.
För visst är det bra att lära sej kompromissa - att välja, ensam eller tillsammans i ett förhållande.
Samma sak med prioritera - att kunna rangordna vad som är viktigt eller viktigast.
Sen får man göra omval, utefter vad man prioriterar - ibland med vissa kompromisser. Avsaknad behöver inte heller vara nåt negativt. Det kan däremot vara både nyttigt och bra - om man inte blir påtvingad denna känsla utan att själv kunna medverka.
Ja, det verkar som vårt samhälle är väldigt bra på att producera människor som inte passar in. Vilket med andra ord innebär, att vi människor inte är skapta till detta samhälle, som håller på att förgöra oss.
Min personliga synpunkt på det hela, är att vi inte fördelar dom resurser vi har, på ett rättvist och för människor vettigt sätt. Vi jobbar för mycket, och har för många som inte har något jobb alls. Omfördela!
Kortare arbetstid, fler anställda. Skär ner på allt administrativt arbete och dom som 'vänder papper' - inte alla, för dom behövs dom också. Men inte i den mängd som är nu. Småchefer och halvpåvar som sitter med chefslöner utan att göra nåt vettigt. Som bara ser sej lystet om efter makt över andra.
Det finns så otroligt många sätt att spara pengar i vårt samhälle. Men det enda som kommer på tal, är att vi måste "dra ner på" - och då gäller det jävlar inte chefsposter eller löner. Nej, då är vi nere på gräsrotsnivå. Det är vi som arbetar som måste spara, för att "dom däruppe" ska kunna gå med vinst.
Pengar och makt....
OMFÖRDELA!!!
För tänk vad bra det kunde bli, om vi slapp lämna lilla Olle på dagis redan innan han fyllt ett år. Om hans föräldrar orkade att fortsätta leva tillsammans, och uppfostra sitt eget barn. Med sunda värderingar och förnuft. Utan nån hets och hysteri efter att ha senste och bästa bilen, iphonen, datorn, båten, husbilen, utlandsemestern etc etc. Om vi tilläts/hade råd att vara hemma när vi var sjuka, istället för att gå till jobbet och smitta alla i närheten.
Allting går i sån rasande fart.
Vi hinner ju för fasen inte leva, vi bara jobbar på att överleva.
Vad är meningen med det?
Men från det ena till det andra - jag är väldigt nöjd att jag tog mej ut och tog mej ner till stan idag.
Det var egentligen bara det jag ville säja!
Anonym
Bra jobbat att du tog dig iväg. Instämmer helt med det du skriver. Blir lite full i skratt när du skriveratt man är som en säck potatis, Kia säger ofta att jag ska sträcka på mig o spänna ut bröstkorgen så jag inte blir så ångestfylld😁
Ha det så skönt i Hovby
Många styrkekramar
Christina
Svar:
Fjäder
2