Vi är alla olika!

Det är mycket nu.
Alldeles för mycket!
 
All lust och längtan, glädje och livsgnista är som bortblåsta. Livet känns som ett stort tomrum just nu...
Den sista droppen kom i maj. Oron började växa sej stor och övermäktig redan den dagen.
 
Jag som tyckte att det räckte med all kraft, energi och inte minst tid, som jag gett till ett projekt som nu gått i stöpet av olika anledningar. Men det är väl som det säjs - ju fler kockar desto sämre soppa...!
Och jag har alldeles för lätt att vara optimistisk och engagerad. Då blir smällen desto hårdare när det inte fungerar.
 
Det handlar om att lita på, respektera och utifrån det samarbeta. Men när det faller, på en eller flera punkter, då går det inte att fortsätta, oavsett om man försöker och försöker...
Bara att inse fakta.
Men, jag hoppas ändå att jag tar med mej denna erfarenhet, och inte rusar åstad och gör om samma misstag - som jag annars brukar ha en tendens att göra.
Men alldeles för många incidenter, och varningsklockor som ringt, har gjort att jag tror jag kommer att låta bli nästa gång. I så fall får det bli på ett helt annat sätt. Ett nytt koncept.
 
Men så var det droppen då.
Den som gjorde att mitt liv började utholkas. När Hem-Ljuva-Hem inte längre ska få vara vårt fantastiska hem.
Där vi bott i tio år och investerat både kropp och själ. Ja, en jäkla massa arbete och pengar också. Hela tiden i den goda tron att vi skulle få bo där så länge vi ville. För så var det sagt. Vår hyresvärd och sedemera goda vän, som nu tyvärr inte finns bland oss längre - lovade att vi aldrig skulle behöva flytta från "vårt" hus.
 
Men muntliga löften vinner väl ingen laga rätt. Speciellt inte som i detta fallet, när den ena parten faller ifrån. Fast det som är lite knepigt är att vi fått samma "löfte" (bara ord?) från arvtagarna till vår hyresvärd. Men dom orden gäller inte längre. Nu är det annat som styr.
Dessa av ondo tillkomna - pengar!
 
Det tycks vara det enda som betyder något nuförtiden.
 
Ärlighet, respekt, empati och andra såna där 'förlegade' ord, har inte längre någon egentlig mening. Det är bara sånt man pratar om för att vinna röster i princip...
 
Men okej då, vi är alla olika. Fine!
 
Trots allt så tar detta på mej. På oss!
För det man ser i ovanstående, är toppen av ett isberg. Precis som hos alla andra människor, så finns det sånt man kämpar med, som aldrig syns för den oinitierade. Saker som tillhör det personliga, det privata, men som är icke desto mindre jobbiga!
Sånt som man går och tänker på och försöker att genomleva varenda dag. Kalla det ryggsäck eller vad du vill. Men vad man än kallar det, så är det en inre börda att bära. Till synes olösliga problem, som man ändå måste försöka bearbeta - och som tar en fruktansvärd massa energi och kraft.
 
Sen får man ju naturligtvis välja sina strider - om det är nödvändigt med strid överhuvud taget.
Lika väl som man får välja sina vänner. Man kan inte ha samma känslomässiga förhållande till människor hela livet. Man möts och man skiljs, sådan är livets gång.
Det är ett fåtal som finns med en hela livet. Men detta fåtal äger en plats i ens hjärta. Precis som dom som på ett eller annat sätt kommer till, och blir en livsviktig del av en själv. Som genom handling och känsla aldrig försvinner, vad som än händer.
 
Ja, livet är fan inte lätt!
 
Min kropp tycker att jag tänker för mycket. Den går ner på lågvarv och vill ingenting.
Min hjärna  jobbar oavbrutet med problem, lösningar, alternativ, möjligheter.
Men just nu så tar problemen så stor överhand, att allt det andra blir åtsidosatt. Jag känner mej ledsen, besviken, arg och totalt tom inuti.
 
Det känns något lättare dom gånger jag kommer ut och går. Då skulle jag kunna gå hur långt som helst!!!
Naturen har en läkande kraft, och kroppsrörelse en positiv inverkan på hela systemet.
Men ibland är den mentala tröskeln så hög, att jag inte orkar att lyfta mej över den.
 
Igår blev det dock en promenad. Tillsammans med en både klok och god vän, så trampade vi runt nästan en mil. På grusväg, asfalt och skogsstigar. Då jublar både kropp och själ, och det känns gott att leva. Att man sen kan både prata och vara tyst tillsmmans, känns både tryggt och väldigt bra.
 
En del människor har den konstiga uppfattningen (okej, vi är alla olika), att man måste prata heeeela tiden, så länge man är i närheten av en annan människa. Det kan bli ytterst påfrestande, om man då inte är likadan. Visst är det bra att prata med varandra - om man har något att säja, och om man har förmågan att lyssna!
Det finns folk jag skulle vilja prata med, men som det av olika anledningar inte fungerar med. Lika väl som det finns människor jag skulle vilja lyssna på, vad dom har att säja - men som det heller inte fungerar med. Av olika anledningar.
 
På så sätt så är det skönt att kunna skriva. Att få ur mej en massa ord - som jag redan har för många av i skallen. Samtidigt så känns det lite meditativt att sitta och knappa på tangenterna. Det tillfredsställer ett behov jag har. En behov av att i nuläget kunna få ur mej en massa tankar och funderingar, samtidigt som jag måste koncentrera mej på det jag gör.
En bra övning för tillfället, då jag har svårt att koncentrera mej på något under en längre tid. Utom att sova då förstås. Och faktiskt, att läsa!
 
Den gången för flera år sedan, som jag drabbades av detta fenomen - utmattningssyndrom, kunde jag inte varken läsa eller lyssna på ljudböcker eller musik. Nu jag är glad över att jag finner det rogivande att läsa. Tyvärr, kan man väl säja, så är det antingen eller...
Nu kan jag inte släppa en bok om jag börjar läsa - utan sträckläser, trots att ögonen "blöder" och jag blir stel i kroppen av sittandet. Men det ger mej inga koncentrationssvårigheter. Det känns skönt att fly in i en fiktiv värld och glömma världen omkring. Det känns nödvändigt att "lura" hjärnan, till att sysselsätta sej med något annat än den verklighet, som sakta men säkert tär på mej.
 
Om jag skulle beskriva min känsla, så är det lite som en form av mental tortyr. Jag är oförmögen att handla, fast jag vet att faran närmar sej. Inte som i tidernas början, då det gällde att fly eller fäkta. Då adrenalinpåslaget kom snabbt och tog slut snabbt. Nej, nu är hormon- och signalsubstanspåslaget ett enda virrvarr - och konstant. Det ställer till oreda, kan jag säja.
Medan en del andra inte har några som helst problem, vad det verkar...
Vi är alla olika!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: