Fjäder

 Oj oj oj, efter fem försök så kom jag in till min blogg och kan börja skriva...

Jag har nån jävla skit i datorn. För allt började den dagen (för några veckor sen) när jag skulle gå in på en sida på facebook, och skriva på mot Donald den Trumpne.

Sen dess har datorn haft ett eget liv.

 

Men nu är jag här!

HEJ!!!

 

Hur mår du?

Hoppas att allt är bra!

Själv blev jag bara så jävla glad att skiten funkade!

 

Fast det hände nåt annat idag.

Jag var nere i stan och handlade lite. Var nere vid sjön och njöt en stund också. Sen, när jag var på väg hem genom staden, så hände det. På noll komma noll sekunder, så blev jag som lamslagen av sorg. Jag fick en klump i mellangärdet och mådde rent illa av ledsenhet. Tårarna började rinna och jag kände mej totalt hjälplös.

Vad i helsicke hände tjugo minuter i tre???

 

Jag vet i och för sej med mej att jag kan känna av vissa människors känslor. Att nära vänner kan sända som "signaler" till mej, när det är något som händer. Men detta!!!

Jag blev helt förstörd  när det hände.

Tog mej hem så snabbt det gick, till min trygghet i Hem-Ljuva-Hem. Där avtog känslan efter nån timme.

 

Men jag sitter fortfarande med ett frågetecken i halsen. Vem sände ut detta? Hade jag kunnat gjort något för att hjälpa till?

 

Ja, du kanske tycker att detta låter flummigt och overkligt - men i MIN värld, så är det ytterst verkligt!

Jag hoppas bara att jag får reda på, vad som hände tjugo minuter i tre idag, söndagen den 26 februari. För nåt var det. Och det var inget obetydligt, det kände jag.

 

Som tur är så har jag livskamraten som som känner mej och som kan förstå, och lugna mej.

Vi satte oss på stentrappan och tog eftermiddagskaffe med våra underbara grannar, och då försvann känslan mer och mer. Men det tog ett bra tag, innan jag kunde vara som vanligt igen.

 

Skulle vilja ringa ett par telefonsamtal, bara för att försäkra mej om att allt är okej. Men vet inte hur dom skulle mottas.... För det är inte människor jag har kontakt med så ofta, men som ändå finns nära mitt hjärta.

Fast just nu så försöker jag bara att ta det lugnt. Facit kommer. Det gör det alltid.

Vill ju inte att det ska bli så här...

 

Nu känner jag att när jag äntligen kom in i bloggen och kan skriva, så rann mycket av det av mej, som jag hade tänkt skriva om från början. Så jag lägger in lite bilder och avslutar sen...

 

Nu ska jag slappa i soffan och kolla på 'Morden', innen jag slår igen mina gröna!

 

 

Mjaooou....!