Det kommer att bli bra!

Tid att tänka, tid att sova. Tid i massor, men inte mycket innehåll.
Ja, så kan man nog beskriva min tillvaro just nu.
Den inre stressen och oron gör att jag inte gärna lämnar hemmet. Och gör jag det, så är det i sällskap med mannen. Jag vill inte gärna ge mej ut ensam, för jag känner mej allt utom stark.
 
Självkänslan ligger i källaren och vrider sej i kramp. Självförtroendet ligger intill. Min tillvaro skakar.
Själv sitter jag vid datorn, för första gången på länge. Fick en längtan att skriva.
Funderar på vad.
Vad jag ska skriva.
För dej som läser mina rader, så måste det ju vara rena straffet att läsa mitt gnäll. Men nu var det ju faktiskt så, att jag skriver i första hand för mej. För att lätta på trycket och engagera hjärnan med något.
Alla dessa ord...
 
Funderade lite på att börja skriva för andra, på allvar. Du vet, skriva en bok eller nåt.
Men jag vet inte om jag skulle kunna hålla en röd tråd, en handling, genom en hel bok. Det skulle nog bli en väldigt tunn bok (sa hon som inte kan sluta skriva, när hon väl börjat...).
Fast vad jag menar är, det faktiskt måste vara något som intresserar och engagerar, om jag skulle kunna göra det.
 
Visst, jag kan hitta på storys - fantasin är det inget fel på!
Men under vilken genre skulle det då bli...?
 
Deckare?
Doften som vällde upp från marken var det mest kväljande hon någonsin kännt. Inte ens liksvamp luktar så illa. Lik? Det slog henne med ens att något inte stod rätt till. Hon böjde sej ner och drog isär blåbärsriset försiktigt. Men mossan under riset var grön och fin, och orörd. Hon vädrade i luften, för att försöka lokalisera var doften, nej lukten (!) kom ifrån. Ett par meter ifrån henne hade naturen gjort en liten sänka. Det kunde vara spåren av en rotvälta, som nu var borta. Hon såg på den steniga kanten och det långa gräset som växte runt. Sakta tog hon ett par steg mot fördjupningen i marken. Sen stannade hon.
Synen som mötte henne, där på botten av.....
 
Vardagshistoria?
Trehundra kronor! Så mycket hade dom kvar på kontot när alla räkningar var betalda. Fyra personer.
Som skulle klara en hel månad, på trehundra kronor. Detta var en verklighet som ingen av dom hade kunnat föreställa sej för bara ett år sedan. Men när deras jobb försvunnit, till ett land som producerade komponenterna till en bråkdel av priset i Sverige, så hade allt förändrats. Erbjudande om att flytta med företaget till landet i öst, hade inte varit något alternativ. Lillskit var fem och Magnus femton. Två killar med rötterna i det lilla samhället. Precis som hon och Albert. Dom hade bott och levt sina liv ända från födseln, i dessa trakter. Dom var inte några man flyttade på, bara sådär. Men det var efter nedläggningen, som hon valde att kalla företagets flytt, som allt började. Albert som alltid varit den starka och stabila mannen, hade sakta men säkert....
 
Thriller?
Allt var mörkt. Endast en strimma ljus kom in under ögonbindeln. Det var svårt att avgöra om det var från ett fönster eller takbelysningen. Tystnaden var så tät att hennes andetag lät som en stormvind. Hon försökte att lugna ner sej, att andas och försöka tänka. Det gick inte särskilt bra. Skräcken satt som en nål i hennes hjärta.
Vad var det som hade hänt egentligen? Hon mindes bara brottstycken av gårdagen. Det hade varit hennes födelsedag och hon hade haft fest hemma. Hon mindes vagt vilka som varit där. Sakta började minnet återvända, och hon rös av olust när hon med ens såg händelsen spelas upp för hennes inre. Hur dörren slets upp, männen som kom inrusande i hennes hem, blod, skrik, skott....och sen - alldeles tyst.
Illamåendet steg upp ur strupen. Hon kände hur det sved till i halsen och sen kom kväljningarna, tårarna och spyorna. Hon hörde ljudet av hur dörren uppe i trappan öppnades, fotsteg och sen kände hon smärtan som gjorde att allt försvann...
 
Fiction?
Fem år är en lång tid. På jorden. Men här uppe i den yttre rymden så spelar tiden ingen roll.
Speciellt inte som dom var tillsammans, hela det goa gänget från förr. Fem år hade det tagit dom att komma till denna planet. Under resan hade dom varit omedvetna om allt runtomkring. Avstängda.
Men så fort rymdfärjan hade landat, startades dom igen. Uppkopplade till färjans stora dator hade dom fått all information och energi som behövdes, för att kliva ut i atmosfären.
Det hade varit som en saga att ta första fotsteget på denna planet. Allt var så stilla och så vackert. Det kändes lite overkligt att just deras grupp, hade valts ut att starta nya liv här. Tio personer i sin mest fertila ålder. Det skulle naturligtvis komma fler, i en annan färja.
Men det skulle dröja...
 
Erotik?
Skälvningarna stegrades i hennes kropp. Det var en njutning så stark, att hon var tvungen att knyta händerna om lakanet, för att inte falla, i den svindlande känslan. Värmen spred sej från underlivet och upp över magen, brösten och ansiktet. Aldrig hade hon kunnat förställa sej att det kunde vara så här. Det kärlek hon kände när hon spekte sin partner över håret, där han låg mellan hennes ben, var näst intill övermäktig.
Hon kände hur hans tunga började cirkulera igen, runt hennes lilla knopp. Hur hon blev hård och på gränsen till överkänslig. Samtidigt förde.....
 
 
Ja, det finns hur många olika genrer som helst. Men kanske att jag ska hålla mej till bloggskrivandet trots allt. Det känns friare på något sätt, att inte ha några "krav" på handling, mening och mål.
För här kan jag ju skriva hur kort eller långt jag vill. Utan att ha något förutbestämt innehåll.
Men lite lockande är det...
 
Barnböcker kanske? Då skulle jag kunna illustera också. Älskar ju att rita och måla.
Eller lyrik - dikter, ja, där går också att illustrera. Men jag håller mej till 'prosa' än så länge, så får vi se vad som händer i framtiden.
 
Det var skönt att sitta här och skriva en stund.
Slappnar av och bryr mej inte om så mycket annat när jag skriver.
 
Vet att jag borde ta mej ut i friska luften, försöka träffa lite folk, vara social - göra nåt!
Men det tar emot. Så jag lyder min känsla och stannar inne.
 
Det kommer att bli bättre.
 
Det kommer att bli bra.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
1 Anonym:

skriven

Det är klart att det blir bra❤️Hoppas du börjar skriva något för du är jätteduktig på det. Kommer i håg berättelsen du skrev när vi gick på komvux om bilfärden till Kinnekulle. Om allt man hann o se på vägen utom när man åkte med mig😂😂😂Kramar till er båda o fortsätt att bli bättre.

2 Anonym:

skriven

Det är klart att det blir bra❤️Hoppas du börjar skriva något för du är jätteduktig på det. Kommer i håg berättelsen du skrev när vi gick på komvux om bilfärden till Kinnekulle. Om allt man hann o se på vägen utom när man åkte med mig😂😂😂Kramar till er båda o fortsätt att bli bättre.

Kommentera här: