Fjäder

... med hjälp av Pinterestbilder. Får en hel massa idéer, inspiration och feelgoodkänslor. Det finns så mycket vackert i vår värld. Hittar sidor som ger mej ett leende över hela ansiktet, med bilder som lägger sej som bomull runt hjärtat. Jag ser på féer, änglar, vintage, trädgård, smycken, kläder, böcker...Helt plötsligt är jag i en annan värld. Nästan lite samma som när man hamnar i en bra boks värld och välde. En lyckokänsla.

 

Men jag har inte tid, nej, fel ordval - jag skulle behöva lägga min tid på annat just nu. Rensa, plocka och packa till exempel. För detta kommer att ta mycket tid!

Fast jag har så svårt att komma igång! Det tar emot!

Vet ju inte vad jag packar till...

Jag menar, om vi hamnar i en stor lägenhet eller ev ett hus, ja då kan jag ta med mera saker. Hamnar vi i en lite mindre lägenhet eller hus, ja då får jag gallra mera. Jag behöver veta!!!

 

Eftersom jag inte är någon vän av förändringar, så slår bromsen till rejält så fort jag börjar tänka på den kommande flytten. Jag hatar den här situationen!!!

 

Påtvingade saker har alltid lockat fram Frökentvärtemot i mej. Så ock denna gången.

Jag tycker om frihet, självbestämmande och ärlighet - bland en hel massa annat...!

Nu befinner vi oss i en verklighet som ligger långt från allt detta.

 

Tittar ut på det fantastiska landskapet utanför fönstret - vitt på marken, blått på himlen - och över allltihopa, solens sken. Det är vackert. Det är kallt. Och det vore nyttigt att gå ut en sväng och få frisk luft i lungorna och lite sol på nästippen. Men...

För en enda gångs skull, så längtar jag till sommaren. Jag längtar till värme, grönska och ett lugn, då allt detta är över! Jag vet att jag upprepar mej och att jag tjatar om den situation vi är i, gnäller och piper som en liten flicka - men jag måste få pysa ur mej av allt det inre trycket, som fylls på likt en ångkokare. Jag måste få ha min ventil - att skriva! Annars vet jag inte vad som händer!

 

Det verkar som om mat, dryck, musik och sömn, är det enda som fungerar och betyder nåt just nu. Det enda jag orkar med. Ja, och så livskamraten förstås, mitt stöd och kärlek här i livet. Än så länge har jag ju våra älskade katter också. Men tanken på att eventuellt inte kunna ta med dom dit vi flyttar, den gnager. Den värker i själen och tynger mitt hjärta.

Det värsta är hur man kan tillåta sej själv att bli så drabbad och låg. För det säjs ju att man styr vad man tänker och därefter hur man agerar. Men när inte orken finns, att ta tag i livet...

När man invaggat sej själv i en falsk säkerhet och trygghet, trott på människors ord och levt i ett rosenskimmer, då kommer smällen desto hårdare. Då är det svårt att kravla sej upp och börja om igen...

 

Usch, vad jag gnäller!

Fan, det är väl bara att vända blad, börja på ett nytt kapitel och känna förväntan och förhoppning....säjer den lilla ljusvarelsen på min ena axel. - Nya utmaningar, nya chanser, bättre, ljusare, starkare.... fortsätter den.

- mmmm....jag vet!

Än så länge är den lilla varelsen, på den andra axeln, starkare. För den har grävt sej ner under huden under en lång tid nu. Den som lägger sej på rygg och tycker synd om....

Självömkan och smärta är vad den lever på för tillfället.

 

Jag kastas mellan hopp och förtvivlan, vet inte vilket ben jag ska stå på. Sinnesstämningen är som jag sagt tidigare, en berg- och dalbana. Skulle nästan kunna platsa i en av alla dom diagnoser som är så "populära" nu för tiden....

 

Men nej, jag ska gå stark ur det här!!!

Tackar min lyckliga stjärna för att jag har så underbara och fina vänner som stöttar och hjälper oss.

Känslan av att hämta posten i brevlådan en dag efter jobbet, och finna detta till exempel...