Fjäder

Det kostar energi att inte förstå!
Dagarna går och vår flytt kommer närmre.
Här packas det och gallras och rensas och kastas och ges bort om vartannat. Loppisförsäljningen är slut och garaget tömt.
Alla kvarvarande pinaler och en del möbler, har åkt till Evas katthem i Stenum utanför Skara. Hon brukar ha en eller två loppisar varje sommar, till förmån för katthemmet. Det känns bra att veta att vi har hjälpt till att rädda livet på utsatta och övergivna katter. Hon gör ett fantastiskt arbete, Eva - och hennes ideellt arbetande medarbetare! Stor eloge till er!!!
 
Inne i huset börjar det också se lite tomt ut, här och var.
Gårdagen ägnades åt lekstugeflytt - så nu kommer hantverk och annat smått och gott att inrymmas i en källarlokal i samma hus som vi ska bo. Det känns riktigt, riktigt bra!
Ser fram emot att få göra iordning därnere.
 
Men jäklar i min lilla låda, vad grejer vi har samlat på oss under dessa dryga tio år, då vi haft plats och utrymme.  Samlare - likt ekorrar båda två, så visar detta sej nu. Samtidigt som det kan vara lite jobbigt, så är det väldigt nyttigt att se det som det är - sakerna har ägt oss, inte tvärtom.
Hädanefter ska det bli ändringar på vissa saker.
 
För med facit i handen, så skäms jag lite för hur prylbesatta vi varit.
Ja, nu ändrar det sej ju inte över en natt, men fatta principen. Det vi arbetar oss mot nu, är en mer lagom tillvaro.
Det kommer att funka kononbra!
Ibland måste saker och ting få sina rätta proportioner, för att man ska uppskatta och må bra.
Så på sätt och vis, så är jag tacksam för att våra hyresvärdar sålde huset vi bor i - dom har öppnat våra ögon för vad som är värt att spara här i livet.
Nu kan vi göra oss av med allt onödigt, både saker och människor som visar sitt rätta jag. Det känns befriande.
 
Speciellt det där med falska människor. Såna har ingen plats i mitt liv. Likadant med energitjuvar. Då blir det varningssignaler och röd flagg.
För en sak till som är en lärdom av vår situation, så som den ser ut - är att man kan urskilja vilka som är vänner när det verkligen gäller.
Jag har fått så många bevis på genuina människor, som bryr sej när det behövs. Samtidigt som jag sett en hel del falskhet, där jag en gång trodde att det fanns nåt mer.
Men, sånt är livet, och man lär så länge man lever (slitet uttryck, men stämmer så himla bra!).
 
 
 
Sen har jag en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja ha svar på. För det är något jag inte förstår, som jag inte kan få in i min tjocka skalle...
Så om någon skulle kunna förklara för mej, på ett enkelt sätt, så att till och med jag förstår...
 
Varför har vi svält och nöd på denna gröna vackra planet?
 
Jag menar, tillgångar finns ju.
 
En del människor lever sina liv i lyx och överflöd. Med mängder av prylar ( ja, jag känner mej lite skyldig där jag också faktiskt - även om det bara är småsaker i sammanhanget. Men alla bäckar små...).
Det är hus, bilar, båtar, smycken, sommarställen, förmögenheter i aktier och andra papper, flygplan, mark....
Vi är alla involverade i det stora slösarsamhället, med film- och teaterproduktioner som kostar enorma summor, kryssningar och charterflyg till jordens alla hörn etc. etc.
 
Medan vi fortfarande, på samma gröna vackra planet, har människor som lever i misär, som svälter, inte har någon sjukvård eller utbildningsmöjlighet. Barn, och vuxna som säljer sina kroppar, som utnyttjas till bristningsgränsen och som lever i fattigdom och nöd. Som inte har mat för dagen. Ingen bostad. Inget liv - bara överlevnad.
 
Hur kan vi ha det så här?
 
Varför gynnas en del, medan andra aldrig får chansen?
Varför får en del människor skyhöga löner, medan andra inte ens får ett bidrag för överlevnad?
 
Varför är det såna skillnader??
 
Snälla, hjälp mej att förstå!
 
Det här är enbart en ekonomisk fråga anser jag - men rätta mej gärna om jag har fel. Förklara hur det är.
För visst är det så att det handlar om olika plånböcker hela tiden. "Din och min" - och ingen vill dela med sej av den stora kakan!
 
 
 
Man kan gå ner på lokal nivå för att se exakt samma förfarande. Jag tänker på en sån liten grupp som en kommun. För inte så länge sedan, så var en kommun en enhet, där man hade olika ansvarsområden, men där alla jobbade mot samma mål - att kommunen skulle vara stark och välmående - och att utgifter och inkomster samsades, i den stora gemensamma plånboken.
Men sen hände det nåt. Girigheten tog över. Som på såååå många andra ställen i samhället.
 
Varje kommun delades in i förvaltningar som skulle stå på egna ben och ha sin egen budget/plånbok.
Helt plötsligt så hjälpte man inte varandra, utan pissade revir, och började ta betalt av varandra istället för att hjälpas åt mot samma mål.
Vilket i det stora hela betyder, att om en förvaltning/grupp går med förlust, så finns det ingen backup. Istället blir det vi vanliga medborgare som får ta ansvar och se till att "den lilla klicken i det stora hela" ska klara sej.
 
Det blir mindre pengar till löner, till skola, vård, omsorg, eller vägar, byggnader, skötsel, städning - allt!
Och vem får betala?
Jo, alla vi vanliga små människor.
Vi som också betalar in våra redan skattade pengar, till olika hjälporgansisationer världen över!!!
 
Så hjälp mej nu - varför har vi sån snedfördelning av alla dessa resurser som faktiskt finns?
Varför är människan ett sånt girigt monster, att vi bara roffar åt oss när vi får chansen, för att av den anledningen se till att klyftorna människor emellan bara blir större?
 
Vad är det för fel med oss egentligen?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress