MENY
Denna veckan har inte varit nån höjdare precis. Fick åka hem från jobbet i måndags och har varit hemma sen dess. Ont i magen!
Förhoppningsvis, eller troligtvis kanske jag ska säja, så har det med vår situation att göra. Kroppen orkar inte hur mycket som helst, och den signalerar på det sätt den kan. Men,
Vår flytt kommer närmre och närmre, men jag tycker att det tar alldeles för lång tid - jag vill härifrån NU!
Plockar och packar när jag orkar, men känner olust i huset. Det är som om energierna har vänt och istället för hemtrevnad, trygghet och harmoni, finns det bara ett ekande, opersonligt skal kvar.
Ännu värre nu sedan Tassis och Lilleman flyttat!!! Snyft....!!!!
Efter ett samtal med Eva på katthemmet igår, så bestämde vi att jag skulle komma med kissarna.
För det var som om dom kände på sej, att nu är det dags - nu är vi redo att åka härifrån...
Tassis, som annars brukar gå ut frampå småtimmarna och vara ute hela dagen, stannade inne och låg intill mej i rummet hela dagen. Han såg så sorgsen ut när han tittade på mej, och gjorde ingen som helst ansträngning till att vara sej gå ut, eller komma och kela. Han bara låg på fönsterbrädan...
Lilleman verkade också vara i nån form av beslut av det hela. Han lät mej lyfta in honom i transportburen, utan att egentligen bry sej. Tassis försökte göra lite motstånd (han som hatar transportburen), men när vi hade kelat och jag hade förklarat vad som skulle ske, ja, då lät han mej putta in honom i alla fall.
Dom var så otroligt duktiga hela vägen till katthemmet. Jamade högt ett par gånger, men jag pratade med dom och det var som om dom förstod (på riktigt!) vad jag sa.
Tack och lov att Eva är en sån fantastisk människa. Hon släppte ut missarna i förrummet och pratade med dom, samtidigt som hon gjorde iordning deras "rum". Ingen av dom jamade eller visade rädsla, utan var mer nyfikna, om än något reserverade. Tassis hittade matskålarna och lät sej väl smaka, medan Lilleman fick närkontakt med en av dom andra små herrarna som bor där.
Lämnade över en del grejer till katthemmets loppis + alla papper på kissarna. Försäkringsbrev, Sverak, Överlåtelse, Vaccinationskort etc.
Så nu har våra fina små vänner flyttat hemifrån och kommer förhoppningsvis att få nya människor som dom kan uppfostra och knyta an till.
Men saknaden är enorm!
Inga ljud av små tassar som kommer springande, inget jamprat, inga varma keliga nosbuffar eller kelstunder. Det känns rent ut sagt förjävligt. Tårarna rinner mest hela tiden och det
gör ont i bröstet.
Men jag vet ju att det här är det bästa för kissarna. Dom hade aldrig kunnat flytta med till en lägenhet i stan.
Så jag är evigt tacksam att Eva finns.
Jag vet att hon kommer att göra sitt bästa för att hitta bra människor
och nya hem för våra älskade hjärtevänner!
Mmmm....inte så att magvärken blev bättre av allt detta. Men någonstans
inom mej så har en "sten släppt" i alla fall. Nu är det återigen tiden och tanken som får hjälpa till att läka såren.
Jag är bara så evinnerligt trött på att mista dom jag älskar! 
Nu måste jag lära mej att ta vara på det goda i livet igen. Att njuta av det jag har framför ögonen. Att låta tankarna välja det positiva i tillvaron, istället för att gräva ner mej i motgångarna...
Snart blir det tid att packa upp allt vi packat ner - då kommer rensning nummer två. För mycket av det som ligger i lådor och kassar, kanske inte är meningen att det ska ha en plats i våra liv längre. Nu kommer tid att ges till förnyelse och glädje! En del kanske kan inbringa en slant, medans annat blir till skänks. Allt kommer att komma till nytta på något sätt, för någon.
Jag vill inte känna mej instängd och ägd av saker längre.
Fick ett glädjande telefonsamtal nyss. Med goda nyheter, som värmde i mammahjärtat!!! 
Nu ska jag ta en sväng med vattenkannan, så att inte växterna tynar bort. Ska bli så roligt att få förnya även den biten när vi flyttat.
Det kommer att föra med sej mycket gott - det är jag övertygad om!
0