Fjäder

Höstkänslor
När dagarna blir kortare och skymningen kommer tidigare. När temperaturen pendlar mellan kalla nätter och varma dagar och man har svårt att veta hur man ska klä sej. Samtidigt som tranor och svanar börjar göra sej klara för avfärd. Gässen verkar vara lite segare i starten. Men snart är det deras tur att resa härifrån också - mot värmen.
 
Frosten har ännu inte nypt tag i löven, med sina bitande kalla fingrar - så än så länge är det mest grönt. Endast några träd, några grenar här och var, börjar skifta i härliga höstfärger. Det mesta vissnar ner och återgår till mull. Rötterna bereder sej för vila, i den mörka årstid som kommer.
 
Bara några, blomstrande exemplar finns kvar på ängar och i diken. Röllekan är seg, likaså renfana och blåklocka. Dom kämpar tappert in i det sista, och lyser i kapp med höstsolen, när den visar sej.
 
På nattens himlavalv syns Mars fortfarande, likt en röd prick ovan horisonten. Månens faser fascinerar - likadant varenda månad. Stjärnhimlen blir tätare och tätare, dom nätter när molnen drar sej undan, till fördel för det blåsvarta magiska himlatäcket.
 
Det är en skön tid vi vandrar in i nu. Skön och lite bitter.
 
På kvällarna är det gott att tända ljus och små lampor - för mysfaktorns skull. Tända ett doftljus eller rökelse som fyller luften av väldoft. Det är skönt att krypa upp någonstans och bara få vara. Med en bok, eller musik. Kanske en talbok, om man föredrar att lyssna passivt. Det kan vara nyttigt emellanåt.
 
Speciellt om man är utsatt för mycket ljud om dagarna. Ljud, oljud, väsen, prat, tjat, skratt, gråt, skrik...
Alla dessa ljud, som kan bli till en kolossal ridå för ens inre. Man orkar inte tänka, orkar knappast svara - för all energi går åt till att orka med alla ljud, som verkar trängas för att komma in i ens öron.
 
Då gäller det att kunna selektera och prioritera. Vad, är viktigast att släppa in? Vad, kan jag sortera bort?
Hur, ska jag göra för att överleva???
 
Existensiella frågor, blandat med nonsens. Ältande, malande fraser utan mening. Underfundiga små klokheter och nypåhittade ord. Vad är värt att ta in? Vad ska sållas bort?
Tänk om jag missar guldkornen, för att jag koncentrerar mej på sanden!
Tänk om det som verkligen betyder något i det stora hela, bara försvinner i skrålandets symfoni!
Tänk om....
 
Eller tänk om jag inte ser!
Om jag inte ser en människa där han eller hon är. Om jag bara tar saker och ting för givet och missuppfattar situationer totalt. Tänk om mitt agerande leder till en smärre katastrof för någon annan...
 
Jag har haft en livlig och målande diskussion med Karma sista tiden.
 
Hon har visat mej saker jag inte velat se.
Hon har petat under huden och rispat på gamla sår.
Jag älskar henne för det!
 
Lika mycket som jag faktiskt inte vill ha henne i närheten, för hon orsakar smärta!!!
Smärta på djupet, som skakar om och förgör.
Förstör.
 
Men hon är alltings balans. Om inte Karma fanns, så skulle vi gå under av högmod.
Det gör vi väl i och för sej kanske ändå!
Men med Karmas hjälp så får vi åtminstonde en chans att se - och att bättra oss.
 
Så var jag alltså tillbaka på samma ämne som sist - when the shit hits the fan!
Det är ett väldigt spännande ämne, om man låter sej själv stå en bit utanför och betrakta det som faktiskt sker med en. Hela tiden med hjärtat med! Effekten blir bättre / värre / större / starkare, om hjärtat är med!
 
Det här låter som om jag är på väg in i nån form av livskris - vilket också är sant.
 
Sista tiden har varit både grym och på ett vis, nyttig. Men det mesta som är nyttigt, brukar smaka illa. Så och i det här fallet.
Det smakar så jävla illa att jag bara vill spy. Illamåendet ligger ständigt på lur och kroppen talar om för mej att den inte alls tänker spela med i nåt spel.
Falskspel.
 
Tankarna fladdrar och kroppen likaså. Är det verkligen så, att hösten - som jag älskar så, samtidigt får mej att bli lite låg. Deppig. Tankfull. Överkänsligt vardagskänslig. Skör, och samtidigt väldigt medveten.
Medveten om allt som sker - har skett - och som kommer att hända i framtiden (utan att vi ens har en liten, liten aning om vad).
 
Människans räddning och fall.
Ovissheten om det som ligger framför!
 
För vem har sagt att det finns en framtid?
Vem kan med säkerhet påstå att det finns en morgondag?
Så vitt jag vet - ingen!
 
Därför är det så oerhört viktigt, att vi lever NU!
Att vi förmedlar våra goda känslor och tankar, till dom som dom är ämnade för!!!
För utan den äkta kärleken, kommer allt att förgås.
Mitt liv, ditt liv, allas liv!
 
Nu känner jag mej nästan som nån sorts domedagsprofet, men - so what?
 
För om vi inte är rädda om varandra och tar tillvara på allt det goda som finns,
vad finns det då?
 
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress