Fjäder

Sitter uppkrupen i mitt hörn av världen. Det vill säja, på dagbädden på stentrappan. Här kan jag känna mej lugn och trygg. En mjuk bädd med massor av kuddar och en filt. Frisk luft, vindens sus i träden och en panoramautsikt över trädgården och vår lilla by. 

Trots klockslaget, så har jag nyss druckit morronkaffet. Vilket alltid smakar ännu godare utomhus. 

Hade svårt att lämna sängens omslutande stillhet idag. Låg vaken utan att förmå mej att gå upp. Lyssnade till ljuden utanför mitt öppna fönster. 

 

Jag är tacksam att jag får vara hemma, när det inte funkar med dom vanliga göromålen och rutinerna. Tid till återhämtning och vila är prio ett just nu. Känner att jag är på rätt väg, även om det tar längre tid än jag önskar och vill. 

 

Men man kan inte forcera en process,  där kropp och knopp är tänkta att kunna samarbeta igen. Inte om man vill komma ut hel. Det är ju inte något som slår ner som en blixt, när utmattning väl visar sej. 

Eller jo, både och... 

 

Vad jag menar är att det byggts upp under en lång tid, även om själva droppen som utlöser "sjukdomen", kommer som en blixt från klar himmel. 

För det finns inga så blinda som dom som inte vill se. Och väljer man att inte se alla varningssignaler, som man ändå får under tiden man rusar på - ja, då blir det en mindre smäll. 

 

Imorron ska jag sätta mej i bilen och åka ut till tjejerna i Hovby. Kraniosacral behandling kombinerat med helande taktil beröring - ett fantastiskt komplement till vila, natur och små piller. 

Alla bäckar små.... 

 

Nu tänker jag peppa mej till att utföra någon form av fysisk aktivitet. Kanske en promenad... 

Det var längesedan. 

Får ta med kameran, så det blir lite roligare. För idag känns det inte så lockande att lämna hemmet. 

 

Det får vi nog göra tids nog ändå!