Tankar!

Filosoferar.
Sitter i solens sakta nedgående strålar.
Sommarvärmen omsluter hela mitt väsen.
Fåglar kvittrar, sjunger och kraxar.
Svalornas snabba manövrar i luftrummet, skapar ljud som en stadsbo aldrig någonsin får uppleva.
En traktors envisa stånkande ljuder över nejden.
Jag sitter med ett glas bubbel, och tänker på saker och ting.
Det finns mycket att tänka på...
Kaprifolen intill mej, har precis kommit in i kvällens "släppa- ljuvliga-dofter- status".
Önskar jag kunde kapsla doften, att ta fram i höst och vinter, då stormarna ryter, och mörkret ligger tungt.
Mitt inre far iväg på en egen liten resa, i kvällens härliga känsla.
En resa som betyder både glädje och sorg.
För visst är det så, att allt - allt - har en fram- och en baksida.
Mitt inre snuddar vid minnen.
Vid känslor och tankar.
Jag borde sluta att minnas.
Jag borde sluta att tänka.
Men aldrig någonsin kommer jag att göra just det.
Sluta!??
Nej ! ! !
Tjugofyra-sju, då och nu.
Alltid!
I evighet.
Amen.
 
Funderar.
Tänker ut möjliga och omöjliga scenarior.
Framtid!??
Min tid, din tid, vår tid.
Om det nu är så, att tiden går vidare.
Den kan lika gärna sluta.
När som helst.
Hur som helst.
 
Smälter det jag hört.
Försöker att räta ut frågetecken och undringar.
Ser en verklighet - är jag involverad i denna?
Vad lite vi vet.
Vilken uppenbar synd, att oroa sej för den framtid man inte ens vet att den kommer.
Vi borde lära oss här och nu.
Från början.
Vikten av att leva!!!
 
Men det vi lär oss, i skolan, redan i tidig ålder - är att dra kvadratroten ur något, veta vilket år nån dog av att äta ärtsoppa, eller andra, liknande "viktiga" kunskaper.
När vi i stället borde lära oss folkvett, sunt förnuft och medkänsla med våra medmänniskor på denna ljuvliga planet.
 
Egentligen, så är det som livskamraten säjer - det vore bäst om det kom nånting från universum, som gjorde slut på parasiten som förstör Moder Jord = människan.
 
Väldigt vad mycket man hinner tänka, när man sitter i solnedgången och filosoferar....