MENY
Ibland stavas lycka....
Andra dagar ser den ut så här...
Sen finns det dagar då lyckan mer ser ut så här...
För ingen dag är den andra lik.
Men dagen idag har varit ett känslomässigt kaos.
När man minst av allt anar det, slår släggan till!
Då kommer allt ikapp en, och saker och ting ställs på sin spets.
Oh, ja! Många gånger!
Men mitt dilemma är att jag gärna tror att människor har goda intentioner och goda hjärtan...
Alltför ofta blir jag besviken och ledsen!
Vid det här laget borde jag vara hårdhudad och luttrad.
Men,
det är jag inte.
Därför faller jag!
Gång på gång!
Gårdagen var också en dag av ren och skär sorg och besvikelse.
Den fick mej att inse att allt har ett slut, och att jag faktiskt kommit till vägs ände.
Men det gör ont att falla!
Och mot verkligheten kan man inte sätta upp en skyddande skärm...
Så nu är det bara att börja klättra igen.
Återigen med nya tyngder i ryggsäcken.
Men för varje gång det händer, så borde jag bli starkare...
Åtminstonde är det vad jag läst och hört - att det som inte dödar stärker.
Sen är det ju rätt intressant, det där om att den som gjort dej orätt eller skadat dej på något sätt - alltid tror att det är henne/honom man skriver om, i varje litet inlägg man gör...
Dock är det inte alltid så.
Men, det reder sej nog ändå.
Under tiden gör jag så gott jag kan för att överleva / leva.
Helst utan inblandning från människor med för stora ego, eller andra suspekta individer utan någon större verklighetsförankring, eller förmåga att vara ärliga och rakryggade!
Jag vill omge mej med lugn och ro, sanna kamrater och ljus.
Är det för mycket begärt?
2