Fjäder

 

Dom finns där av en anledning - eller - dom försvinner av en anledning.

En del älskar man av hela sitt hjärta (och lite till).

Andra är man glad över att inte längre behöva ha i sitt liv.

 

Dom första, dom där som man älskar - dom skulle man kunna gå genom eld och vatten för!

Ärliga, fina, lojala - sanna vänner!!!

Såna som man kan anförtro vad som helst - och veta att det stannar där, hos dom. Såna man skulle kunna ringa till mitt i natten om det var så, och veta att dom inte skulle bli varken irriterade eller arga. Bara finnas där för en, när man behöver dom - och vise versa, jag finns där för dom!

 

Däremot dom andra - dom som man faktiskt är glad över att inte längre behöva ha i sitt liv - dom som på ett eller flera sätt sett till att fasa ut sej från mitt liv (eller, kanske jag ur deras...) - dom blir bara till en suddig och sorglig betraktelse, när man tittar i backspegeln.

Det är människor som utnyttjat mej, ljugit för mej eller spelat ett falskspel som inte hållit i längden...

 

Visst har vi alla varit med om båda sorterna.

Och visst blir man sårad och arg, när man inser att man gått på en nit, så att säja.

När man trott gott om en människa, som sedan visat sej vara "satan i förklädnad".

 

Eller tvärtom -

Visst blir man överraskad, lycklig och glad,

när man trott illa om en människa, som sedan visat sej vara en ängel förklädd till vanlig människa...❣

 

Och visst är det svårt, innan man faktiskt ser skillnaden.

Innan man upptäcker den rena och sanna karaktären hos någon...

 

Jag skulle kunna rada upp namn på sanna, fina ärliga vänner, som har ett hjärta av guld.

Samtidigt som jag skulle kunna rada upp en hel del andra karaktärer, som gjort mej illa både själsligt och andligt.

Men vad tjänar det till?

 

Dom vackra, dom sanna, änglalika - dom som numera får plats på ena handens fingrar och är väl utvalda genom tid och erfarenhet av mej - Jag hoppas och tror att dom/ni vet vilka dom/ni är!

 

Dom andra, ja, så elak behöver jag inte vara, att jag talar om vilka dom är eller vad illa dom gjort... (men gudarna ska vet att jag skulle vilja ibland!)

 

För nånstans i det hela så handlar det om balans - den gudomliga balansen kallar en del det för. Och när man som jag, kommit upp i åren och kan urskilja agnarna från vetet, ja då blir det inte så mycket mening med att kasta skit omkring sej.

Det brukar räcka med att betrakta på avstånd vad som händer!!!

 

Karma är en "företeelse" som inte låter vänta på sej alltför länge - och ibland kan jag inte låta bli att le åt hennes arbete!

Hon skiljer inte på rik eller fattig, vacker eller ful - nej, hon kör sitt race, oavsett vem det handlar om. Det är handling eller ickehandling som räknas!

Och även om inte medlen är de samma som vederbörande använt sej av i elakt spel - så brukar resultaten bli ödestigra för den som felat emot andra.

 

Ironiskt nog så kommer ingen undan!

 

Ja, detta var bara en tanke som kom till mej ikväll, precis innan jag satte mej vid datorn.

Har dom senaste dagarna träffat några av dessa guldkorn, och fått brev från ytterligare andra.

Det är människor som står för vad dom säjer och som lever upp till den vänskap vi har. Och jag hoppas och tror att jag lever upp till deras vänskap och förväntningar, eftersom jag finns kvar i deras hjärtan!

 

När man har haft ett par totalt pissiga dagar - då jag i mitt stilla sinne seriöst börjat fundera på vad fan det är frågan om - då finns dom där!

Som ljuspunkter på en nattsvart himmel!

 

Ni kanske inte vet om det, eller fattar vad ni betyder för mej - men jag är er evigt tacksam - att få ha er i mitt liv!