anitafeather - Reflekterar över döden... 🙏 och en del annat

Vissa saker gör man av "födsel och ohejdad vana" - inte för att man egentligen vill eller tycker om det, utan mera för att det är just - vanor och ovanor - sånt som man alltid hållit på med, utan att egentligen tänka på det. Då är det skönt att komma på sej själv och kunna bryta mönstret. Jag tänker inte dra nåt exempel - du känner säkert igen vad jag menar, och att det finns en mängd olika saker i livet som kan vara så. Men visst är det ett fenomen som finns hos dom flesta av oss 😉 !!?

Vanan att göra saker, utan att egentligen reflektera över vad vi gör. Saker som går per automatik så att säja.

Sen är det nog en väldig tur att det finns saker vi gör per automatik också. För om vi skulle tänka på varenda liten sak vi gör, så skulle vi inte hinna tänka på nåt annat...

Nåja, bara en liten reflektion av något som kom upp i hjärnan 🙃

Men om man nu ska prata om vanor, så visst sjutton skulle man önska att folk hade som vana att sätta på sej reflexväst eller andra reflexer när dom går ut en regnig, mulen eller dimmig dag - eller kväll!!!

För även om vi själva som gående ser bra, så är det ju faktiskt så att vi kanske inte syns lika bra för andra. Bilister framför allt, har svårt att se en mörkklädd person i en stad full av ljus som distraherar när det är mörkt eller grått ute. Man kan tro att alla dom där omkringliggande lamporna och belysningarna skulle göra det lättare att se en människa - men jag tycker nog att det är precis tvärtom.

Däremot, om en människa har reflexer av något slag på sej, så ser man mycket lättare rörelsen hos någon som kommer gående 😊

Det jag inte fattar, är varför inte folk kan tänka på att dom ska synas?

Jag menar, i ett samhälle som är så jäkla egofixerat med selfies hit och dit och ett jag-tänkande som är allt utom sunt, då borde man väl för helsicke tänka på att synas även när man rör sej ute. Inte bara synas för att visa upp sej och dra blicken till sej - utan verkligen synas, för sin egen säkerhets skull!

Men det är väl som det nästan alltid varit - det är inte tufft, inne, snyggt, coolt, häftigt... att ha reflex på sej. Det är nästan klassat som lite barnsligt, eller pensionärsaktigt.

Vad är det som gör att vi från tonåren och långt upp i vuxen ålder tror att vi är odödliga?

Att vi skiter i dom enkla säkerhetsgrejer som finns, bara för att....

Bara för vaddå???

Det skulle vara fruktansvärt att köra på nån som kom och gick över vägen, bara för att jag inte såg personen i fråga. Så om du som går omkring som en mörk zombie, utan reflex eller annat som får dej att synas - se till att tala om för dina nära och kära vad du vill att det ska stå på gravstenen!!!

*** Jag syns inte nu heller ***

*** Här ligger XXX och reflekterar - bättre sent än aldrig ***

eller kanske bara....

*** It’s hard to forget someone who gave so much to remember ***

Dom två översta är sarkastiska, men ändå...😟

Den sista är dock väldigt fin, tycker jag 💜

Eftersom livet alltid slutar med döden, så är det oundvikligt att undgå den.

Men innan det är vår egen död det handlar om, så är det väldigt många andras man nödgas att uppleva, ta sej igenom och förbi 😢.

Efter den första chocken och sorgen, så har man kvar saknaden!

Då är det fint att kunna plocka fram minnena. Dom får man vårda ömt!

För det där med att tiden läker alla sår anser jag vara ren bullshit!!!

Det blir sår med den tunnaste av skorpor, som lätt rivs upp varenda gång det händer ett nytt dödsfall och man mister någon...

Inte nog med att man blir ledsen och tyngd när någon man tycker om dör - då blir även gamla sårskorpor till blödande sår. Så med ens blir den "nya sorgen" förstärkt med alla ens tidigare sorger Inte konstigt att man bryter ihop när det händer - när sorger och saknader lägger sej som en stor, tung, våt filt över en. Då är man inte stor som människa.

Varför kom jag nu in på detta ämne efter att ha pratat om reflexer?

Jo, det var ju det där med att det faktiskt kan gå åt helvete - att inte ha reflex på sej menar jag... 😔

Ja, jag vet att jag tjatat om detta i tidigare inlägg genom åren, men man kan inte påpeka det mycket nog....

Sen har det på kort tid inträffat två dödsfall som påverkat mej. Den första som lämnade, var mamman till en av min dotters vänner. Ingen jag varken kände eller träffat, men som ändå grep tag i mej på ett så starkt sätt i tanken - "det kunde lika gärna varit jag".

Ytterligare dödsfall var en mycket kär släkting. Jag har känt honom i över femtio år, och han var en sån person som man bara älskade. Nu får han berätta alla sina minnen, berättelser och klokheter (som fick oss som lyssnade att bara njuta av hans inlevelse), för någon annan, i ett annat universum, himlen eller ett annat paralellt liv....

Han är saknad. Även om vi inte träffades ofta, så var det som om det aldrig var länge sen vi sågs.

Snäll, trevlig, omtänksam och kunnig, och väldigt lätt att tycka om...💔

Jag undrar vart all inneboende kunskap och klokhet hos en människa tar vägen när man dör?

Förhoppningsvis så har personen ifråga lyckat att dela med sej av den under sin livstid, och den är vår att förvalta och föra vidare. I annat fall vore det för sorgligt.
Jag vet i alla fall att min morbrors sätt lever kvar i mej. Sättet han berättade saker och ting på, så man bara ville veta mera... Hans kärlek till min älskade moster som inte gick att ta miste på, inte ens en dålig dag...💛

Och - det river upp dom gamla såren som sagt var 🙏

Men min kloka Maria 💚 (vän och terapeut inom många livsviktiga områden) sa till mej - att det är sorger man inte är klar med som kommer upp igen...

Vilket stärker min uppfattning om "tiden läker, bla bla bla....."

Om människor var älskade av någon medan dom levde (vilket jag hoppas att alla är!!!), så tror jag aldrig att det tar slut....

Det är mycket tankar som pockar på och vill ut, en kväll som denna. Jag hade siktet inställt på att skriva om något helt annat, men fingrar och hjärna samarbetade och slog undan den idén redan från start så att säja. Ibland blir det så, och då har väl det en mening...

Från det ena till det andra. Idag var jag uppe hos min väninna på landet. Efter att ha packat upp matvarorna jag hade med, och småpratat över en go´fika, så satte vi oss och packade upp en låda med nerpackade saker. Det var en hel låda fylld med handarbetsprylar.

Det roliga är när vi gör såna saker, att vi tänker så lika.

Nu skulle man ju kunna tro att det inte finns fler "bakåtsträvande och inte-slänga-det-typen" , som är precis som jag. Då är det extra roligt att ha träffat min vän. För vi är på pricken lika i mångt och mycket.

Vi har genom åren samlat på oss och sparat saker som ingen annan ens skulle överväga...

En bit spets, ett ask med nålar i olika storlekar, en påse med skinnbitar, ett påbörjat broderiarbete, en trasig handske av mjukaste skinn, ett mönster till nåt man en gång tyckte var vackert, en påse med broderigarnstrådar i olika färger, en cigarrask att lägga något i, en gulnad duk....

Ja, vår gemensamma nämnare är, att allt går att använda till något. Kanske inte det som det var tänkt till från början, men kanske något nytt eller annorlunda.

Snacka om att vi har kul när vi plockar bland föremål!

Och jag njuter av att se och höra henne berätta om dom olika föremålen. Vissa har hon glömt varför hon har, medan hon kan beskriva i detalj varför andra grejer ligger där dom ligger. Tid, plats, omständigheter, ja en hel massa inressant och roligt att höra. Speciellt jag är på pricken likadan!

Jag önskar jag kunde lägga ut en bild på henne när hon sitter där och berättar med glöd i både ögon och röst. Men i nuläget så har hon "krigsmålning" efter att ha varit i närkontakt med både diskmaskinslucka och golv, så det vore inte snällt!

Dock sitter bilden från idag etsad på min näthinna.

Vissa bilder behöver man aldrig föreviga med en kamera. Dom fastnar på en ändå, och man kan ta fram dom lika klara och fina gång efter gång, år efter år. Detta var en sån bild!

Jag har flera i min samling av "näthinnebilder" i hjärnans arkiv.

Minnesbilder som aldrig nån kamera kommit i närheten av - men som betyder tusen gånger mer än en fysisk bild (sa hon som älskar fotografera och föreviga 😅 ).

Men för att inte frångå mina vanor (och på tal om bilder), så kommer det lite foton som avslutning:

Även en regnig dag kan solen titta fram och överraska 💛 Detta är min årstid - även om jag tycker om dom andra 17 (!!! 😂) också....! Men nu kan jag frossa i färger. Naturen är överdådig och övermogen. Allt är bara sååå vackert! 😍

Som en liten humla som hittat sin sovplats i en höstaster!

eller ormbunkarna som vissnar ner och antar en gyllene brun nyans 🖤

Sandstranden som förändras efter varje väderomslag och blir till något nytt vackert!

💛 Solens strålar genom ett gulnande grönt lövverk... 💚

Sommarens sista maskrosor...

Samma sandstrand som nyss... med nya formationer och nivåer

Bostadsområdets vackraste träd!

En liten, liten del av livskamratens kompis Ingrid Marie-träd, på deras kolonilott.

Som för övrigt lever vidare som torkade äppleringar... 💗

TomArt

Länge sen jag la in nån matbild känner jag!

Så här kommer en av middagarna i veckan som var.

Stekt fläskkarré (med ben!), kokta morötter med vitlökssmör, Stekt potatis med smörstekt salvia och tomater som är mindre än syltlökarna!

Höstmat!

Jättegott!

Nu ska jag fortsätta att måla och skapa på den acryl- (med mera) tavla jag började på dagen då min morbror gick bort. Det är svårt att veta när en tavla är färdig, men jag kanske känner det....😊

Ännu är den inte klar i alla fall!

Du kanske får se den någon gång...

Ha det bäst - och var rädd om dej

Och glöm för helvete inte reflexvästen!!!!

Avslutar med Imagine med John Lennon

En hyllning till K.M 💜

Klicka på texten ovan

Fjäder