Fjäder

Ja, det kanske är en lätt överdrift, men ack så nära sanningen ändå.
I skogen kan jag vara den jag är, innerst inne . Där kan jag släppa alla tankar som stör min tillvaro och skapar oro i mitt liv. Där kan jag skala av alla dom lager som skyddar mej i det vardagliga livet som arbetande löntagare, social varelse, kamrat, sambo, mamma, etc
Inga problem får följa med mej nån längre sträcka in i skogen. Ett efter ett släpper lagren (som på en lök...), för att till slut blotta kärnan av mej.
Så är min känsla i alla fall. Och så länge jag har den känslan är det bra - så länge jag kan samla kraft och fungera utifrån detta förhållningssätt så är det bra.
Bra för mej och min överlevnad!

Det har varit mycket sista tiden.

Ibland klarar man (jag) i princip vad som helst, medan man (jag) i andra situationer tar till sej (mej) mer är vad som är nyttigt för själ och hjärta. Kan väl säja, återigen - att det varit mycket sista tiden.
Än är det inte slut. Men det blir på ett annat sätt framöver. Nytt arbete, nya människor, nya erfarenheter att ta till sej.
Jag har börjat vänja mej vid tanken att inte jobba nära dom jag jobbat med dom senaste, nästan sex åren. Både arbetstagare och arbetskamrater. När man inte själv gjort detta val så tar det en extra stund att komma till ro med tanken. Detta borde ju faktiskt inte vara några större problem för mej. Jag har alltid haft relativt korta anställningar (självvalt) och "hoppat" från det ena till det andra i livet. I ett ständigt sökande...
Men, det har som sagt (i dom flesta fallen) varit självvalt. Jag har letat och provat mej fram för att till slut hitta det som jag ville jobba med.
Tur ändå att jag är en ganska trygg person innerst inne (i den där kärnan jag talade om tidigare). Jag brukar inte ha svårt för förändringar. Men, åren går och jag blir äldre (och bekvämare) och mera inarbetad och van vid saker än jag var som yngre.
Här reste jag mej och tände en rökelse - något jag inte gjort på säkert ett år eller kanske två...
En känsla sa mej att det var vad jag behövde just nu - ett doftminne från förr!

                             ***   ***   ***   ***   ***   ***   ***

På spisen nere i köket står en grönsakssoppa och puttrar. Den sprider en annan doft. Mustigt varm och lockande. Jag hoppas att jag kommer att vara hungrig när den är klar. Har varit lite si och så med aptiten sista tiden. Mina ständigt återkommande magproblem är här igen och jag har ett latent illamående kombinerat med molande magvärk. Ringde till den nya vårdcentral jag skrivit mej på, i fredags. Tänkte i min enfald att jag skulle få en tid...
Löjlig tanke av mej - det är ju svensk vårdcentral vi talar om!
I detta fall en alldeles nyöppnad sådan, som i sin reklam gått ut med en massa vackert tjafs, som jag trodde skulle vara sant. Ja, vem vet, dom kanske är jättebra. Men det bemötandet jag fick ligger dock inte på den nivån!
" - Den läkaren du har valt har inga tiden förrän i april och jag kommer inte åt hennes bokningslista i april förrän om två veckor, så du kan ringa tillbaka då för att få en tid. Jag har inga akuttider."
Härligt besked då man ringer för att få hjälp! Man känner verkligen att man har ett värde som människa när man hör nåt sånt (INTE!!!).
Så medan magen jävlas så går hjärnan på högvarv och försöker hitta både lösningar och orsaker...
Och jag hittar inte avstängningsknappen!!!

Men, man får glädjas åt guldkornen som trots allt, ständigt finns runt omkring oss.
Igår till exempel hade vi ett fågelpar på kaffe och semla. Fina paret Skata kom ner från berget för att bevista oss i Västanåker en stund. En gyllene stund i vardagen. Och den gamla skrönan om att skator snor silver, den kan vi lägga på hyllan för gott nu... ;))
Denna skata har lämnat ett stort antal silverföremål hos undertecknad - för att "göra vad jag vill med"...
Så nu kommer utbudet av hantverk och vackra ting att utökas i Fjäders lilla butik i staden.
Vi hade även artbestämning och materiallära då skatparet gästade stugan :)
Mycket trevligt!!! 

                           ***   ***   ***   ***   ***   ***   ***

En annan sak som hemsökte min hjärna medan jag gick i skogen idag, var närvaron/saknaden av min älskade far. Vi hade så otroligt många fina naturupplevelser tillsammans. Han fattas mej!
Jag känner mej inte hel utan hans närvaro. Men å andra sidan så känner jag hans närvaro när jag är i naturen... Jag känner mej inte ensam på det andliga planet - för där vet jag att han är med mej. Men längtan efter och saknaden av våra samtal, doften av hans pipa där han gick framför mej, hans lugn, tålmodighet och faderliga kärlek - det fattas mej!
Jag både grät och skrattade högt där jag gick i skogen idag - om någon såg eller hörde mej så undrade dom säkert...

Nu tänkte jag avsluta med att visa lite "klicka-på"-bilder från min tvåtimmarsvandring i Gösslunda-Skalunda skogar med omnejd idag. Håll till godo!

         

På åter-hörande/seende.

Namaste