Ljudet av små tassar...

Denna veckan har inte varit nån höjdare precis. Fick åka hem från jobbet i måndags och har varit hemma sen dess. Ont i magen!
Förhoppningsvis, eller troligtvis kanske jag ska säja, så har det med vår situation att göra. Kroppen orkar inte hur mycket som helst, och den signalerar på det sätt den kan. Men,
Det kommer att bli bättre!!!
 
    
 
Vår flytt kommer närmre och närmre, men jag tycker att det tar alldeles för lång tid - jag vill härifrån NU!
Plockar och packar när jag orkar, men känner olust i huset. Det är som om energierna har vänt och istället för hemtrevnad, trygghet och harmoni, finns det bara ett ekande, opersonligt skal kvar.
Ännu värre nu sedan Tassis och Lilleman flyttat!!!   Snyft....!!!!
 
 
Efter ett samtal med Eva på katthemmet igår, så bestämde vi att jag skulle komma med kissarna.
För det var som om dom kände på sej, att nu är det dags - nu är vi redo att åka härifrån...
Tassis, som annars brukar gå ut frampå småtimmarna och vara ute hela dagen, stannade inne och låg intill mej i rummet hela dagen. Han såg så sorgsen ut när han tittade på mej, och gjorde ingen som helst ansträngning till att vara sej gå ut, eller komma och kela. Han bara låg på fönsterbrädan...
 
Lilleman verkade också vara i nån form av beslut av det hela. Han lät mej lyfta in honom i transportburen, utan att egentligen bry sej. Tassis försökte göra lite motstånd (han som hatar transportburen), men när vi hade kelat och jag hade förklarat vad som skulle ske, ja, då lät han mej putta in honom i alla fall.
Dom var så otroligt duktiga hela vägen till katthemmet. Jamade högt ett par gånger, men jag pratade med dom och det var som om dom förstod (på riktigt!) vad jag sa.
 
Tack och lov att Eva är en sån fantastisk människa. Hon släppte ut missarna i förrummet och pratade med dom, samtidigt som hon gjorde iordning deras "rum". Ingen av dom jamade eller visade rädsla, utan var mer nyfikna, om än något reserverade. Tassis hittade matskålarna och lät sej väl smaka, medan Lilleman fick närkontakt med en av dom andra små herrarna som bor där.
 
 
 
Lämnade över en del grejer till katthemmets loppis + alla papper på kissarna. Försäkringsbrev, Sverak, Överlåtelse, Vaccinationskort etc.
 
Så nu har våra fina små vänner flyttat hemifrån och kommer förhoppningsvis att få nya människor som dom kan uppfostra och knyta an till.
Men saknaden är enorm!
 
Inga ljud av små tassar som kommer springande, inget jamprat, inga varma keliga nosbuffar eller kelstunder. Det känns rent ut sagt förjävligt. Tårarna rinner mest hela tiden och det
gör ont i bröstet.
 
Men jag vet ju att det här är det bästa för kissarna. Dom hade aldrig kunnat flytta med till en lägenhet i stan.
 
Så jag är evigt tacksam att Eva finns.
Jag vet att hon kommer att göra sitt bästa för att hitta bra människor
och nya hem för våra älskade hjärtevänner!
 
 
Mmmm....inte så att magvärken blev bättre av allt detta. Men någonstans
inom mej så har en "sten släppt" i alla fall. Nu är det återigen tiden och tanken som får hjälpa till att läka såren.
 
 
Jag är bara så evinnerligt trött på att mista dom jag älskar! 
 
 
 
 
Nu måste jag lära mej att ta vara på det goda i livet igen. Att njuta av det jag har framför ögonen. Att låta tankarna välja det positiva i tillvaron, istället för att gräva ner mej i motgångarna...
 
Snart blir det tid att packa upp allt vi packat ner - då kommer rensning nummer två. För mycket av det som ligger i lådor och kassar, kanske inte är meningen att det ska ha en plats i våra liv längre. Nu kommer tid att ges till förnyelse och glädje! En del kanske kan inbringa en slant, medans annat blir till skänks. Allt kommer att komma till nytta på något sätt, för någon.
 
 
 
Jag vill inte känna mej instängd och ägd av saker längre.
 
                                         Nej, fri som fågeln får det bli i framtiden...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fick ett glädjande telefonsamtal nyss. Med goda nyheter, som värmde i mammahjärtat!!!
Nu ska jag ta en sväng med vattenkannan, så att inte växterna tynar bort. Ska bli så roligt att få förnya även den biten när vi flyttat.
Det kommer att föra med sej mycket gott - det är jag övertygad om!
 
 
 
 
 

Försöker att rycka upp mej!!!

En småkall vårdag, kan man väl kalla dagen idag. För nog är det vår, när till och med klockan ska ställas fram till sommartid!?
 
 
Lärkan har kommit, och dess kvittrande sång tillsammans med andra fåglars glada tillrop, gör att det skriker VÅÅÅR i luften.
Men idag är det ingen sol som lockar kroppen att få färrädiska vårkänslor...
 
Trots detta faktum, så satte vi oss i bilen och for ut till Spiken (en pittoresk liten båthamn i en av Vänerns skärgårdar, för dej som inte är ifrån trakten...).
På Spiken var det påskmarknad. Försäljning av fisk, vilt, honung, inläggningar, kläder etc. Småtrevligt, men - alldeles för mycket folk för min smak. Naturligtvis kanon för arrangörerna!
 
Lämnade marknaden och for hem till bror med fru. Där lyckades vi pricka in kaffet precis - det firades födelsedag för frun i huset, som har bemärkelsedag imorron. Så det blev en liten tårtbit till kaffet. Gottigt!!!
Träffade Amoris och Zion för första gången också. Två fantastiska killar och en trevlig ny bekantskap!!
Söta som socker och långhåriga. Amoris är den största kisse jag träffat!
 
 
Vi hann med ett par timmar nere i nya lokalen också. Plockade upp och strukturerade lite bland allt som tidigare packats ner i lådor för flytten. Blir kanonbra och nu kan vi packa dom tomma lådorna en gång till...
 
            
 
Häromdagen var vi ute en sväng vid badet. Ja, inte för att det blev nåt dopp - isen täckte så långt ut vi kunde se, men vackert var det! Och lite sög det allt efter att kunna åka ut och ta en kvällsdopp om någon månad.
 
 
Men än så länge får vi stanna på land. Vilket oftast blir på stentrappan, för att njuta av Fjädermannens eldande...
 
 
Fast just nu, när jag blickar ut genom rutan, så lockar det inte att gå ut och sätta sej. Nej, det får väl bli ytterligare några lådor, i väntan på att lägenheten vi ska flytta till blir tom.
Inget är som väntans tider.....
 
Avslutar med lite bra texter från facebooks brokiga innehåll, och en sida jag brukar följa...
 


 
    
 
och......
 
 
 
 
 
 
 
 
Over and out!!!
 
 
 
 

Kära dagbok....

Sitter här, nyss inkommen från en biltur med min älskade livskamrat.
Klockan är bara barnet, men jag har hunnit att börja "fira fredag" redan. Jajaja....det är inte fredag, jag vet. Men det är min "första" fredag i veckan, och jag njuter.
 
Fast njuter är ett felaktigt val av ord. Vete fan vad jag gör egentligen!!!?
En sak är i alla fall säker - det borde finnas alkolås på datorer och telefoner!!!
(Som om jag skulle bry mej).
 
 
Efter jobbet åkte jag hem som vanligt. Men det jag tidigare kallade hem, och till och med Hem-Ljuva-Hem - det existerar inte längre. Kvar finns ett hus!
Ett hus som ekar tomt i dom flesta rummen, och som känns som ett skal av det som en gång var. Det känns inte längre som ett hem. Det känns som att leva i exil...
 
Ingen bra känsla what-so-ever...
 
Dom känslor som däremot finns, är -  frustration, ilska, sorg, vanmakt, bitterhet, saknad, besvikelse...you name it!!!
Inga såna där livgivande, fina, kärleksfulla känslor som man skulle önska sej.
Och ja, jag vet att vi själva väljer hur vi ska tänka och agera i alla situationer. Men då är det väl för helvete så att jag VÄLJER att vara arg och sårad då!!!
 
Nu blir det en paus, för Fjädermannen eldar och vill att vi ska sitta tillsammans på stentrappan en stund. Han ser hur jag mår....
Återkommer.....
 
 
Det blev en stund på stentrappan, tittande på eldarna. Men även det var jobbigt. För att blicka ut över det som en gång varit vår fina trädgård under uppbyggnad, där vi sått och planterat sånt som vi ville se växa upp - och att nu se förfallet och tomheten...... det suger!!!
Speciellt nu när våren är i antågande, och man kan känna det nya livet spira. Att då se, och veta vad man förväntat sej och sett fram emot, och att det inte längre finns där, inte kommer att växa upp och bli till den vackra oas vi hade tänkt, det suger det också!!!
 
Det inte bara suger - det lockar fram känslor som är mer frätande än giftig syra. Känslor man inte ens skulle vilja komma i närheten utav, om man kunde välja...
Men just idag, så känns det som om varenda jävla cell i min kropp är på offensiven. Så mycket frustration och ilska bor i mitt bröst - ja, i hela mej.
 
Jag vet inte var jag ska ta vägen med allt detta - eller vart det ska ta vägen med mej.
Så mycket händelser dom sista åren, har fått mej att komma närmre och närmre det som troligtvis kan definieras som, insikt.
 
Då menar jag insikt, som förståelse för saker och tings skeende.
 
Igår när brandmannen, Lasse Gustavson talade, så hade han väldigt mycket bra att säja. Bland annat uttryckte han att insikt, kommer med en känsla.
Jag kan hålla med om detta. För det är just genom att uppleva olika känslor, i olika skeenden, som jag har fått insikt om diverse saker i livet. Inte så att det uteslutande varit av godo - ohh, nej, men det har gett mej en reflektion av det som hänt, som lett att jag kommit till insikt med olika saker.
 
Till exempel sådant som jag haft svårt att acceptera, men som ändå varit ren och skär verklighet, så som jag upplevt det.
Att komma till insikt med saker och ting, kan göra jävligt ont!!!
Det kan frammana en hel del andra känslor också, men det som kommer för mej i stunden, är att det gör ont.
För just idag så gör hela jag ont inuti. Det värker av smärta, psykisk smärta.
 
Du kan sitta på din kammare och vagga i din trygghet, och tycka att jag är både barnslig och omogen. Att jag ska vara glad för det jag har och inte klaga så förbannat.
Men då ska jag tala om en sak för dej - Du, har inte levt mitt liv. Du, har inte en jävla susning om vad det är jag har i mitt hjärta och bär i mitt inre. Så några fjantiga kommentarer eller menlösa inlägg om vad jag borde, eller inte borde göra, det kan du ta och stoppa upp nånstans där det finns plats.
Jag säjer som Cherokee-indianerna - “Don't judge a man until you have walked a mile in his shoes”....
 
Eller i mitt fall - "Don't judge a woman until you have walked a mile in her shoes"...
 
Ibland så hatar jag mej själv för att jag är så godtrogen och lättlurad. Jag vill så gärna tro gott om människor. Vill så gärna att allt ska fungera och vara bra och fint. Men tyvärr är inte verkligheten sådan. Då blir jag ledsen och sårad och det slutar oftast med att jag får dra mej tillabaka och slicka mina sår.
 
Ofta handlar det om missuppfattningar. Man tror att någon eller något, är på ett visst sätt, och agerar efter det. Sen får man en känga i ansiktet och någon som anklagar en för det man gjort i god tro. Utan att ta reda på fakta.
Eller också visar det sej att det man trodde man hörde att någon sa, inte alls hade den mening och innebörd  man trodde. En missuppfattning som kan få ödestigra proportioner.
 
Ja fy fan, idag är en jobbig dag att leva. Det är många saker som kommer upp till ytan.
Allt för att solen sken och vårkänslor började bubbla i mitt inre........
 
 
 
 
 
Tack för idag kära dagbok - du är min ventil