Hoppas jag kan smitta av mej lite på dej...

JAG TROR JAG ÄR KÄR!!!!       
 
Hejsan!
Onsdagskväll och känslorna svallar.
Vad har hänt? Är hon galen?
Japp!
 
Idag är jag galen i livet!
 
Efter ett par dagar på jobbet, med enbart mina underbara arbetstagare, praktikanten och jag, så borde jag vara astrött. Lägg sen till att vi hade möte efter jobbet igår. Jag borde vara tröttare än en trött gnu!
 
Men jag är pigg. Jag är glad. Jag är oerhört tacksam. Och, jag är kär!
 
Jag är kär i livet!
 
Dom sista dagarna har det lossnat ordentligt inne i lekstugan. Jag har kommit in i ett flöde - av någon sort.
Först gjorde jag en "verklighetsmålning" av en dröm jag hade. En akvarell som handlade om självvald instängdhet i en form jag inte sett tidigare i en dröm. Sen blev det en minnesmålning av ett hus som ligger i staden - också akvarell, och som i nuläget är både spännande och intressant. Den senaste skapelsen blev en natur- och byggnadsdetalj ur minnet. Jag är mycket nöjd!
 
Dagarna på jobbet denna veckan, har inneburit mycket prat, förklarande, lyssnande, iakttagande och glädje. Samtidigt som jag varit väldigt lugn och avslappnad - på gränsen till skärpt sengångare!
Kan inte förklara bättre än så. Men det känns bra. Det är det viktigaste. Det har lett till spontana känsloyttringar och ett inre lugn. Har jag sagt att jag älskar mitt arbete?!!!
 
Så satte vi oss vid TV:n ikväll, livskamraten och jag. Blippade lite mellan kanalerna och fastnade på kunskapskanalen. Ett äldre brittiskt par gjorde en resa på Göta kanal. Det var det hela.
Men vilket underbart program. Lågmält, vackert och med massor av go'a känslor. Ett program att njuta av. Feelgood!
 
När det var slut så blippades det en kort stund igen. Tills bilden stannade på Lars Lerin. Ett program med honom och med Kakan som gäst - tillsammans med ett gäng funktionsnedsatta, yngre personer. Whaoooow!
Det handlade om konst, om tankar, klokhet, iakttagelser och vikten av att vara fri att göra det man kan eller vill...
Ett sånt där program som hade både tårar, skratt och en hel massa igenkännings- och aha-upplevelser.
Ett prgram som förmedlade så mycket kärlek och lyckokänslor!
 
Så nu bubblar det i kroppen, som utav kärleksbubblor.
Det finns så mycket vackert i vår värld. Nära oss, i vardagen. Grejen är bara att öppna upp och tordas ta emot. Att inte avskärma sej och stirra rakt fram i tunneln, eller med försiktiga rörelser endast hålla sej inom ramen.
NEJ - det handlar om att våga!
Vidga sina erfarenheter och känslor i samma takt som möjligheterna kommer. Ingen blir glad av att vara ännu ett får i den stora fårskocken!
 
Då är jag hellre det svarta fåret, som upptäcker saker och ting på egen hand och som får erfarenheter genom att prova!
 
Kärlek och glädje åt dej som läser mina rader. Hoppas att jag kan smitta av mej lite på dej....
 

Hoppas hopplösheten hoppar åt helvete!

Tre dagar kvar på januari, och tre dagar kvar på det tema jag har i mina rubriker - en för varje månad i år.
Rubriken som gått som en RÖD tråd i januari har varit HOPP, om nu någon kunnat undgå detta hopplösa faktum.
 
Hopp kan innebära mycket.
Det lär vara det sista som överger en, när förtvivlan och sorger växer över ens huvud, eller det känns som om allt är på väg att gå åt helvete, eller rent av ta slut.
Hoppet, kan vara guldkornet som får en att stå ut, i stunder då allt annat försvinner.
Det kan vara den där lilla, lilla gnistan, som aldrig riktigt vill slockna, även fast man nog innerst inne "vet".
Utan hoppet, skulle vi inte klara det!
 
Böjningarna av ordet hopp, och dom olika innebörderna av detsamma, är många.
Men jag hoppas du fattar, utan att jag ska behöva ta upp alla här. Jag hoppar hellre raskt till nästa ämne...
 
Som får bli garageloppisen. Nu har vi haft öppet för andra söndagen i år. En liten klick människor valde att besöka oss. Så få att jag började fotografera saker, för att senare lägga ut på min ANITA FJÄDER - Hantverk & Smycken-sida på facebook. Precis när jag hade fotat barnböckerna, så kom det en kvinna och köpte en bunt. Kul!
Det kanske är så man ska göra för att få sålt - Ska nog ta kort på mer.....
Har i alla fall tagit ut en klädställning i garaget, och börjat att plocka lite i klädkammaren. Det går trögt!
Men, det ska nog funka. Bilder med prisförslag kommer att finnas på sidan jag nämnde.
 
Ja, det är mycket med det jordiska, som dom gamla säjer!
 
 
 
Igår var vi ute och trampade frusen jord uppe på Kinnekulle. Det var otroligt vackert - och jag var otroligt nedstämd och sorgsen. Det bara kom, när vi närmade oss platsen för vår promenad 
 
 
Kunde inte stoppa tårarna, som bar strilade ned för kinderna - helt utan synbar anledning.
Inte synbar, men kännbar. För det kändes som om hjärtat skulle stanna, när vi gick där och alla fina minnen rullades upp som en film i mitt huvud och känslocentra.
           
Men man har inte roligare än man gör sej... och man måste i alla fall försöka....!
Minnen som är så värdefulla - av situationer som en gång var en enkel och naturlig verklighet.
 
Vi vet så lite om vad som kommer att ske, därför bör vi vara rädda om varje sekund vi lever. Förvalta varje stund på bästa sätt och göra så gott vi bara kan.
 
Efter en timmas promenad och ett par piller som legat som akuta vid-behovs-piller i min plånbok, så kändes det något lättare. Men känslan av vemod ville inte släppa mej på hela kvällen, så det blev en tidig kväll i säng.
John Blund var mej nådig och jag kunde somna och sova gott.
 
Då var fredagen trevligare. För då var det en dag uppåt.
Ja, jag har ju sagt att jag är som en jävla berg- och dalbana nu för tiden...
Livskamraten och jag var nere i staden och gjorde ärenden tillsammans. Sen avslutade vi besöket i staden med thaimat och en kall (ja, inte livskamraten - han körde!).
Det var både gott och trevligt. För det är långt mellan gångerna som vi unnar oss att gå ut och äta (eller göra nåt annat kul heller för den delen), men det ska bli ändring på det.
Vänta bara. Jag jobbar på mej själv!

 
               
 
 
Mera matbilder....
Gårdagens frukost ute på stentrappan var både god och färgglad!
 
 
Och idag blev det bakad potatis med massor av härligt vitlökssmör till middag.
 
Tack och lov så har det känts riktigt vårlikt dom senaste dagarna. Det både luktar och låter vår. Och när solen har lyst med sin närvaro, så har det även känts vår. Underbart...
 
 
Nu borde jag väl kanske ta och göra nåt vettigt, dom sista timmarna som är kvar av dagen. Det finns ju lite att välja på....   Kan dock inte förmå varken kropp eller knopp till att engagera sej i nåt. Så det får bli en stund vid fejjan, lite soffhäng och sen i säng. Inte illa det heller.
 
Ska mentalt förbereda mej för nästa veckas stora vinst på Eurojackpot (potten är uppe i 890 miljoner!).
Skulle vara en kul grej att få en del av dom!
 
Nä, nu ska jag inte sitta här och babbla längre. Ses vi så ses vi...
Ha det!
 
  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
    
 
 

Mellan hopp och förtvivlan

Trodde, eller ja, hoppades att jag skulle kunna skriva nåt kul här idag.
Men inget är som väntans tider - eller vad är det man säjer...!!!
 
Själv börjar jag bli trött på att vänta. Det tar alldeles för mycket energi. Speciellt när man inte vet vad man väntar på. I stora drag så vet jag ju det - ett nytt hem!
Men det är den där förbannade ovissheten som tar knäcken på mej. Jag är oftast trött som en gammal gnu. Humöret pendlar likt en jävla berg- och dalbana - mellan hopp och förtvivlan, total uppgivenhet och en stark önskan om att få in glädjen i livet igen.
 
Just nu får jag suga i mej det goda runt omkring mej - talgoxens vårsång här utanför och go'kaffet i muggen framför mej.
 
Men hemmet ser ut som en jäkla misär. Det finns inget som heter städa längre. Kläder ligger i högar lite här och var - rent som ska in i skåp och lådor, använt som ska till tvätten, använt som kan användas igen, tröjor, raggsockar...
För att inte snacka om dammet! På en del ytor så ser det ut som ett grått filttäcke (om man inte råkar dra med fingret på det, för då inser man snabbt hur länge sen det var jag brydde mej...)
Råttorna som kilar omkring på golvet, är tack och lov endast dammråttor. Men dom har snart storleken av dom riktiga...  Fast det är enkelt att plocka upp dom, när dom ligger i vägen, det är ju positivt!
 
Försöker att vattna och sköta om växterna i alla fall. Dom är ju levande vänner och behöver skötsel och kärlek.
 
På tal om levande vänner ja.....
Eftersom vår situation är som den är, svävande i ovisshet och stundtals utan framtidstro, så har vi måst göra förändringar. Vi kan ju inte låta våra älskade katter flytta till stan, i en lägenhet, om vi nu skulle hamna där. Därför har lilla Missy fått ett nytt hem!
Hon flyttade för två dagar sedan.
 
Det känns både bra och dåligt!
 
Bra, därför att hon fått ett nytt hem med massor av kärlek och omtanke. En jättefin ny matte, som kommer att ta hand om henne på bästa sätt. Hon kommer att kunna springa ute, precis som hon är van vid - och hon har fått en ny kamrat i "gammelkatten" i huset. So far so good!
 
 
Baksidan av myntet är en stor saknad, mest för Lillemans del. Dom var ju som bästa lekkamrater och höll ihop i vått och torrt. Jag hoppas att han kommer till ro och att han och Tassis kan komma varandra lite närmre, nu när inte den lilla tar all uppmärksamhet. Fast å andra sidan så var hon som en liten medlare, mellan killarna...
 
Ja, nu har vi alltså två kissar igen. Det är lugnare här hemma. Inga jakter genom huset, med mattor i högar och prylar som ligger i riskzonen för att falla. Killarna är mer åt det lugna hållet.
Men inte heller dom kan följa med till ett framtida boende i stan...
 
Ibland kan jag undra, om dom som satte igång allt detta, även inser hur mycket det för med sej?! Jag hoppas i alla fall att dom gör det och att dom känner en skuld i att vara delaktiga i det som sker. För det finns inget som heter Handling utan konsekvens! Nä, så enkelt är det inte.
 
Jag tittar på klockan och inser att jag måste ta mej utanför dörren idag. Det behöver handlas en del - grönsaker, bröd mm. För övrigt så försöker jag att laga mat på det vi har i frysar och skåp. Känns ju meningslöst att släpa med mat till ett nytt ställe. Vi har (som alla som känner oss vet) en hel del att släpa på ändå!
 
Kanske skulle börja den där gallringen i klädkammare och garderober, som jag skjutit upp så länge. Men (som alla som känner mej vet), så har jag svårt att skiljas från saker. Speciellt som det inte är nåt fel på grejerna.
Fast nu kanske man kan anse, att sånt som inte går på denna kroppshyddan längre, inte är nåt att spara. Jag är tveksam - för tänk nu om jag går ner en massa kilo (vilket verkar föga troligt, med tanke på hur mycket jag älskar mat), då kommer jag ju att kunna ha kläderna igen...
Jag är ju inget modefreak precis, utan gillar dom kläder jag har och den "klädstil" (om det kan kallas stil) jag har. Vore dumt att göra sej av med nåt då....
 
Ja, du ser, det är inte lätt att leva men I-landsproblem.
 
Men om jag nu skulle gallra lite i alla fall, då blir det ju mer att ta ut till garageloppisen. Kanske även skulle kunna börja plocka lite bland prylar, glas, porslin, textilier som gardiner, dukar, mattor etc....
Oj, nu blev jag trött av bara tanken!
Bäst att ta det varligt!
 
Just nu så räcker det att jag tittar mej omkring där jag sitter - en bokhylla full av böcker, pärmar, tidningar, papper... nio fulla skrivbordslådor...några lådor med diverse, foton, och mera papper...
Nä, jag undrar om jag inte ska ta och lägga mej och vila en stund. Allt blev plötsligt så stort och jobbigt, att den lilla energi jag lyckats samla gick upp i rök. Inte blev det så mycket rök att jag kan skicka en röksignal till någon heller.....
I wish I could....