Fjäder

Det är söndagförmiddag och mitt sinne känns tungt.

Denna semester har varit allt från totalt helt underbar - till rena jävla katastrofen. Naturligtvis på helt olika plan, men sammantaget, ja så är det.

Imorron börjar vardagen igen. Med arbete och rutiner.

Fast i mitt hjärta känns det just nu, som om det bara finns ruiner....

 

Jag hade en naiv och förhoppningsfull föreställning, om att 2017 skulle bli ett kanonbra år.

Tjosan, vad fel jag hade!

Jag försöker att mesta delen av tiden, framhäva det som är gott och bra och fint och positivt...

Sen trillar jag dit och blir nattsvart, och är bara såå långt nere.

 

För livet har inte enbart en sida. Allt som oftast finns det en baksida (och en del andra sidor också...) som gör sej påmind.

Visst, vissa dagar är jag urstark, och skulle kunna gå genom både eld och vatten för det jag vill och tror på. Medan andra dagar är raka motsatsen. Då krälar jag i mörkret på botten av hålan.

 

Ibland undrar jag om det inte finns en bokstavskombination för detta också, som för allting annat nu för tiden. Min skulle nog vara TCEB - Totally Controlled By Emotions (På svenska - Totalt Styrd Av Sina Känslor). Med tillägget TTM.... - Thinking Too Much (Tänker för mycket)

På både gott och ont!

 

 

 

För hur ska man kunna leva och vara, när livet känns som ett gungfly?

 

Vårt hem ska säljas - det tär på en både psykiskt och fysiskt! Osäkerheten och besvikelsen över detta faktum, ligger som en slöja över tillvaron. Osäkerheten över vad som komma skall, och besvikelsen över bristen på respekt. Allting i livet, handlar i sista änden om ärlighet och respekt.

 

Familjen betyder dock mest och är det viktigaste vi har. Jag skulle vilja ruska om, hålla om, skälla och skydda samtidigt! Av kärlek. Men inte bara en person.

 

Och så var det besvikelsen...

Över människan och dess beteende. När man inte kan prata, utan bara väljer att "inte finnas" - försvinna!

Den besvikelsen! 

För ingen är ofelbar, och gjort kan aldrig göras ogjort. Men om man anser sej själv oskyldig till något som hänt, och som man faktiskt själv varit den starkast drivande parten i, då blir det jobbigt.

Jobbigt för alla inblandade. Enklast vore att "lägga korten på bordet" och reda ut det som blev fel. Men med för mycket sagda lögner åt olika håll, så blir det naturligtvis konsekvenser...

Jag är varken oskyldig eller ofelbar, men falskhet är det mest motbjudande jag vet. Lögner, svek och falskhet.

Då gör det extra ont att inse, att den som en gång hade alla dom rätta orden, och använde dom ofta - bara var en tom bubbla!

 

Så med facit i handen, finns det ingen anledning till varför jag ska tiga längre. Jag har också ord. Många ord!

Och så länge det förblir en monolog istället för, som det borde, en dialog - så kommer jag att använda mina ord!

 

Ja, det här handlar som du kanske förstår, om många saker på en gång. Hjärnan går på högvarv.

Till allt detta kommer sorgen över att "mista" människor som står en nära också. Inte genom död, men genom vardaglig närhet och vänskap. Oväntade händelser och förutsättningar som innebär förändring.

 

Förändring tycks vara ledordet i mitt liv just nu. Och jag tycker inte om förändringar....

 

På jobbet kommer det också att bli förändringar, eftersom vår chef ska sluta och en ny ska tillsättas. Inget är statiskt - bara en kedja av rörelse och förändring - hela tiden - åt alla håll!

 

Ja, det är kanske tur att vi inte vet vad som ska ske i vår framtid - och att vi alla faktiskt har samma utgångspunkt - HÄR och NU!

För vi vet inget om imorron, inte ens om morgondagen kommer!!!

Jag önskar jag kunde sluta att tänka så förbannat, och att jag inte tog allt så jävla personligt och hårt.

Men det var ju det där med TCEB+TTM...

 

Kunde kanske valt att skriva nåt lättare och trevligare denna sista dagen innan vardagen tar vid, men behövde lätta lite på det inre trycket. Häromkvällen tog tårarna över, idag fick det bli dom skrivna orden.

Tittar på mina händer, här där jag sitter och knappar på tangenterna. Dom skakar.

Sista tidens händelser har satt spår i min kropp. Nu är det bara att bita ihop och se framåt. Vara stark och lugn...

 

Nåja, se framåt i alla fall!