MENY
Förmodligen så borde jag fortsätta att undvika sociala media, men va fan - det är ju nästan min enda sociala kontakt nu för tiden...
Igår var vi inne i staden några ärenden. Livskamraten släppte av mej hos en god vän, där jag gjorde ett sjukbesök som påverkade mej mycket!!!
Sen somnade jag tidigt.
Dagen idag har varit turbulent, rent psykiskt. Har varvat småstress med panikångestattacker, för att sedan bli totalt sinnesbefriad... Hahaha....ja du, här snackar vi mångbottnat!
Tyvärr så var inte panikångesten lika rolig. Den kom - som alltid - när jag minst av allt anade det.
Klädde mej för dagens väder, hämtade posten, pratade med bästa grannarna och tog sedan en promenad...
I fantastiskt vackert vinterlandskap, i skogen - Och där valde den jäveln att slå till!
Försökte koncentrera mej på att fotografera och att hålla hjärnan lugn, men det funkade inte. Jodå, bilder blev det - men ångesten i mellangärdet växte till en badbolls storlek av gråt, sorg och ångest.
Det var bara att gå hem!
Inte fan blev jag gladare av att gå förbi våra hyresvärdars hus!
Nej, nu är det slutpromenerat åt det hållet. Den mixen av känslor som det frambringade, den kan jag helt klart klara mej utan. Fy fan, säjer jag bara!
Vi har förresten fått vår uppsägning på papper i dagarna också...
Livskamraten, som är en allt igenom kärleksfull människa, såg min status och valde att ta mej med ut på en biltur. Vi åkte upp på det fantastiska berget en sväng. Med tårar som stilla rann nedför kinderna, så försökte jag att ta till mej av allt det vackra vi såg. Men jag orkade inte kliva ur bilen. Ögat fick sitt, även om det inte nådde hela vägen in i själen.
Men naturligtvis tog jag kort!
Snön låg tyngd på grenar och mark. Det var så otroligt vackert. Förlåt kära vänner (A&O, T&C m fl) att vi inte stannade och gjorde ett besök hos er, men det hade nog inte blivit så bra idag.....
Vi tar det en annan dag!
Eftersom jag älskar träd, så gjorde jag liknelser med dessa idag....
En del av oss klarar inte av alla yttre påfrestningar vi blir utsatta för. Då rämnar fasaden och blottar vårt inre...
Andra gånger får vi sår för livet, när någon ger sej på oss med fysiskt eller psykiskt våld...
Vi kan se ut som om vi hör till. Att vi fortfarande finns. Men det är bara en synvilla. För innerst inne är vi döda och borta för länge sedan...
Parasiter (som lever på oss och tar all den näring vi har) gillar att ta över och ytnyttja dom av oss som är svaga och inte kan stå emot!
Ibland känns det som om man vill krypa ur skinnet, bara för att kunna andas!
Eller när allt bara känns upp och ner, i ett enda stort kaos.
Hur man än försöker att hålla fast, så slits rötterna upp och man faller handlöst.
Man sträcker ut sina armar och försöker att få hjälp från andra...
och ibland har man turen att någon fångar en i fallet!
Vi håller fast det vi innerst inne vet kommer att gå förlorat...
...tills vi står där, illa tilltygade av det som kallas livet!
Men ibland har vi dock stake nog, att ge fingret åt världen och gå vår egen väg.
Då gäller det att välja om vi ska krypa, eller sätta oss över hindren i livet.
Det gäller att lyfta blicken från allt det småttiga, och se allt ur ett annat perspektiv!
Likt en frusen droppe vatten,
inväntar jag den mörka natten.
Då kan jag kanske få ro,
så inte ångesten får gro!
0