Fjäder

 

😂

 

 

Med radion återigen i högtalarna, så blandas dagens allvar med glättig musik. Det är svårt att kastas mellan all information som landar på 'inkommande' uppe i hjärnan. På något sätt förväntas man sortera upp inflödet av allt brus och blixtsnabbt avgöra vad som har högsta prioritet - vad som kan sorteras bort och vad som ska lagras...

 

Olika känslor till varje stavelse eller ton som studsar mot trumhinnorna.

Är det känslan av en go låt som man har fina minnen till, eller är det nyheternas hemskheter som ska bearbetas först?  Vad kan man bara strunta i och vad har betydelse för mej, här och just nu. Vad kommer jag att behöva plocka fram ur minneslagret igen.

 

Allt som kommer in är förenat med känslor - glädje, smärta, sorg, kärlek, minnen - allt vi har samlat på oss under åren och som nu blivit referensramar.

Men jag sitter fortfarande i den situationen att jag inte kan sålla. Allt runt omkring mej bara forsar rakt in - och jag kan inte filtrera. Det jag hör måste analyseras. Det jag ser måste bearbetas.

Det jag känner måste sorteras och värderas.

Inte konstigt att jag får dagar då jag bara tar slut och måste sova.

 

Jag kan se hur andra människor stänger av vissa sinnen för att kunna koncentrera sej på saker och ting. Hur dom till exempel bara tittar rakt fram, istället för som jag som tittar åt alla håll samtidigt (och memorerar det jag ser!). Jag kan inte påstå att jag har ett fotografiskt minne, men jag kan å andra sidan rita upp en planskiss av ett hus eller lägenhet jag varit inne i en gång. I det ingår även möblering och prylar.

Sånt tar plats i hjärnan och kostar en hel massa energi att förvara. Till vilken nytta?

 

Jag kommer till exempel ihåg hur det såg ut hemma hos min mormorsmor. Hur det var möblerat och många av sakerna hon hade framme. Då är det över femtiofem år sedan jag var där, och det finns inga foton därifrån som jag skulle kunnat titta på efteråt. Detta är bara ett enda exempel av mitt dagliga informationsinsamlande.

 

Varför kom jag in på detta nu då?

Kanske mina funderingar på varför jag blir så oerhört trött stundtals?

Eller varför jag väljer att vara för mej själv hellre än bland en massa människor?

Med åren har jag blivit mer och mer introvert och inkännande. Detta är inget som stör mej, för jag kan se det klarare nu än jag kunnat förut. Det är som om man inser saker och ting vartefter tiden går.

Med den insikten kan man även försöka ändra sin tillvaro, så att den passar bättre in på den person man är, eller har utvecklats till.

 

Resultatet av att ha varit sjuk av utmattning under långa tider, gör också att jag börjat försöka förstå saker på ett annat sätt. Varför jag drabbats av dessa utmattningar exempelvis.

Det är alltid lätt, att med facit i handen inse och förstå saker och ting. Men ibland måste man koppla ihop en massa saker och situationer för att få fram den verkliga bilden.

En sån sak kan framkalla både ångest och lättnad, beronde på vad det är man måste bearbeta. Det är dock inget som kommer av sej självt.

 

Om du aldrig drabbats av utmattningssyndrom, utmattningsdepression eller haft ångestattacker, så är du först och främst bara att gratulera - men det kan även vara bra att kunna ta del av tankarna hos en som upplevt detta. För att försöka få en bättre förståelse vad det är som händer i den människan.

Sen är vi naturligtvis olika både till sinne och sätt, och ingen reagerar likadant som någon annan. Men det finns vissa symptom som visar sej hos dom flesta, och som kan vara bra att veta om.

Det finns även bra information att läsa om detta på olika forum - för den som vill förkovra sej i ämnet, eller bara är lite nyfiken.

 

Ja, det blev mycket tankar och ord, på grund av mixade känslor av inflödet.

Det skulle vara väldigt skönt att ha ett filter som grovsorterade allt inkommande...

Men, då skulle ju inte jag vara jag!

 

Så på nåt sätt så har det väl en mening, att jag inte har nåt filter...

Puh.......! 🙄