anitafeather - Lite om mycket..... 😉

Väderprat:

Efter en helt gudomligt somrig och härlig Maj, så kom Juni med lite annat väder. Från sol och värme till blåst och regn - och betydligt svalare. Omväxling förnöjer heter det, men nog sjutton längtar jag efter mera av det där ljuvliga majvädret. 💛

Nåja, huruvida vi kan styra eller påverka vädret, det vet jag inte. Somliga säjer att klimatet ändrats på grund av hur vi lever på jorden, vi människor. Andra påstår att det manipuleras med vädret, med kemiska och andra preparat. Ytterligare andra säjer att det är planetens cykler och att det alltid funnits olika perioder av värme, kyla, torka och blöta.

Jag vet bara att jag mådde helt underbart bra av "sommaren i maj". Så jag hoppas det kommer mer! 💛

Balkongsnack:

Ja, nu har 2024 års balkong börjat ta form här uppe på tredje våningen. Som vanligt så var det inget planerat innan det satte igång. Bara tankar om vad jag ville ha därute. Ja, inte bara jag, utan livskamraten också. Men han brukar låta mej sköta det hela, och tycker att jag gör ett bra jobb 😍. Så jag satte igång med planteringar och möbleringar i början av maj. Låter som om vi har en stor balkong va'? 😂 😅 😉

Självsådda, orange penséer från förra året startade det hela. En hel balkonglåda full av små söta bladrosetter tittade upp, och efter ett tag fördelade jag dom till ytterligare några balkonglådor.

Sen kom inköpen av växter som lockade i handelsträdgårdar och på andra ställen. Det blev surfinor, pelargoner, örtkryddor, heliotrop, femtungor, bägarranka och klockrankor. Jag fick en alldeles underbar blålila freesia i kruka när jag fyllde år. Den har sin plats därute. Likaså ett antal skott från Dr. Westerlund - dom brukar bli starka och friska när dom kommer ut i "det fria". Ett stort kluster av luktärtor kommer ifrån Ullas och mina odlingar ute hos henne. Likaså dom olika tomat- och paprikaplantorna. Och tagetesen.

Mitt stora hibiskusträd som bodde på balkongen förra sommaren och som har övervintrat i köksfönstret, har återigen flyttat ut på en hylla. Den och ett gäng små citrus"träd" som jag drivit upp av kärnor (vårvintern -23).

Dom sistnämnda är bara 10-15 cm höga, men dom lever! Det är lurigt att plantera kärnor och försöka att driva upp till plantor - dom är ofta så fullproppade med 'av människan tillsatta ämnen' att dom har svårt att överleva. Besprutade med olika kemikalier av diverse anledningar...

Glädjeämnen:

Det behövs inte mycket för att glädja en gammal Fjäder ibland.

En leverans av ett nästan 100 år gammalt monopol från vår loppis, till en före detta arbetskamrat boende på Kinnekulle, till exempel. Där blev jag bjuden på jordgubbar och glass, kaffe och trevligt samtal. Sånt glädjer!

Eller den varma kramen och pratstunden jag fick på min gamla arbetsplats, på handelsträdgården i grannbyn härom dagen. Det är sånt som känns i hjärtat. Det har varit många såna möten det sista, med vänner och bekanta från tidigare i livet...

Kramar är väldigt glädjande och värmande för själen.

Igår var vi på loppis ute på landet, och där träffade jag ytterligare en 'gammal' arbetskamrat. Vi kramades och pratade en stund, och det gladde mej att se hans varma leende och att han såg ut att trivas med livet.

Det finns människor som slår an någonting hos en, bara genom ett kort möte - även om man inte träffats på flera år. Det är en behaglig känsla.

Att få känna sej levande och att man betyder något i någon annans liv. Och att visa att andra betyder något för en själv...

Ledsamheter:

Men livet består inte enbart av glädjeämnen - det har det väl aldrig gjort!

Nej, den eviga balansen, kräver med all tydlighet - att det finns mindre trevliga saker i vår tillvaro också.

Några av mina bästa vänner har verkligen fått erfara detta under en längre tid nu. Med en sjuk make, det egna måendet och i vissa fall dödsfall därtill. Ibland kommer allt på en gång och man undrar vad meningen med det hela är. Jag tänker mycket på dom och önskar att jag kunde göra något för att hjälpa till och underlätta, men det är svårt i vissa lägen. Både att få till det rent praktiskt och att inte bli ytterligare en belastning i en redan jobbig situation. Ibland får det räcka med att någon vet att man finns där, och att det bara är att lyfta telefonen (luren, hette det förr).

Det är ett skitsamhälle vi lever i, som har delat in oss i olika fack beronde på ålder och status.

I många andra länder lever familj och släkt nära varandra och hjälps åt att ta hand om både barn och äldre. Här förväntas vi klara av allt själva - och förlita oss på samhällets insatser och hjälp - vilket allt som oftast inte fungerar över huvud taget!

En annan vän väntar på myndighetsbesked och beslut, sedan två år (!) tillbaka - och lever varje dag i oro. Det skär i hjärtat att se människor man tycker om lida!

Irritationer:

Det är i och för sej bra att vara lite kritisk i olika sammanhang, men det är jobbigt när man kommer på sej själv, med att vissa saker irriterar en bara genom att tänka på dom...

Som till exempel detta med mobiltelefoner. Bilister som sitter och textar och pratar och tittar ner i telefonen medan dom kör 😡 😡 😡 Vad fan är det för fel på folk???

Eller långsamgående fordon ("triangelbilar") som stoppar upp trafikflödet och orsakar irriterade omkörningar och skapar andra, rent livsfarliga situationer! 😡 😡 😡

En annan sak är att man alltid måste vänta....

Man måste vänta i telefonkö, eller i en fysisk kö i nån affär eller liknande. Man ska hela tiden vänta på sin tur, eller att någon annan ska göra något först, så att man själv kan fortsätta...

Undrar hur mycket tid vi lägger ner på alla dessa väntningar i vårt liv? Bortkastad tid kan man tycka. Beroende på vad vi väntar på och hur vi värdesätter den tiden - och stunden då väntan äntligen tar slut...

Ja, det finns mycket att fundera på och tänka över, vad det gäller irritation.

Det är ju liksom ingen idé att irritera sej på någon annan.

Antingen får man ändra sitt eget tänkande eller så får man se till att inte vara i situationer som irriterar en - men, det är ju inte alltid det fungerar och då blir det jobbigt. Då får man ha nån form av inre samtal med sej själv och försöka att se det som en mental träning, att kunna klara det man inte kan påverka, utan att det för den skull påverkar en själv!!! Phu.......!

Pensionistlivet:

Ibland kommer jag på mej själv med att jag faktiskt är pensionär nu för tiden. Andra dagar kan jag känna mej så gammal som jag faktiskt är. Sen finns det ett fåtal dagar då jag känner mej ännu äldre...

Men som tur är så är den övervägande tanken att ," ja, just det, jag är ju faktiskt 65 och inte som jag kanske känner mej just då, som 45"...

Men med ålder kommer även erfarenhet och insikter. Det kan vara både en befrielse och en tragedi.

Befrielse - i den bemärkelsen att man äntligen kan göra, tycka och säja saker som man inte gjort innan, på grund av olika omständigheter.

Tragedi - när man inser saker som man kanske borde insett redan för femtio år sedan - men då hade man inte den kunskapen eller erfarenheten att göra det...

Ja, så är det !

Men för det mesta är pensionärslivet en guldkant på vardagen.

Eller pensionistlivet, som jag säjer 😊

Jag går upp när jag vill. Jag lägger mej när jag vill. Jag behöver inte be om lov eller anpassa mej efter någon, om jag inte själv vill eller tycker att det är en bra idé.

Man kan leva friare - om man tar chansen och vågar, och om man har hälsan, viljan (och ekonomin).

Sen behöver det inte vara mer än att sitta en hel dag på balkongen och läsa en alldeles förbannat bra bok 😉. Det är också en frihet. Allt beroende på vad man värdesätter här i livet.

När värmen ute försvann, så var det bara att klä på sej...

Bokstund på balkongen 🤓

Roadtrip:

Vi tog med lilla svärmor på en dagstur till kusten förra veckan. Det blev Lysekil med omnejd (igen 💜). Hon har starka band dit och var bara nitton år när hon kom dit första gången. Och hon minns ta mej sjutton allt! 😃 😉 Med ett aldrig sinande minne och med förmågan att kunna dela med sej av detta på ett roligt och intressant sätt, så är hon det perfekta resesällskapet. För det är som jag ju sagt förut - hon har en jäkla go' humor också.

Så vi hade en supertrevlig dag, livskamraten, lilla svärmor och jag...

Med många fikastopp på vår resa... 😅

Promenader...

och bad 💚

Havet 🖤🖤🖤

"På spåret..."

😎

Ditt och Mitt - och förmågan att se skillnaden!

Ja, man kan ju tycka att det är en ganska enkel sak. Antingen är det ditt, eller också är det mitt, eller också är det någon annans...

Och är det inte ditt, ja då har du inte på't att göra!

Men se det sket den eller dom i, som stal vår precis uppfyllda bensintank i båten! 😡

Tjuvarna hade till och med plockat upp våra verktyg (och sen slängt dom hur som helst) för att kapa slangar och ledningar. Däremot lämnade dom allt annat orört. Det var inte värt nåt i deras ögon - vilket vi väl får tacka för 😏.

Men nu har vi ingen tank i båten och ett stort värde i bensin är borta... Så mycket extraarbete och kostnader, bara för att folk inte kan se skillnad på mitt och ditt!!! Även känslan av att bli bestulen, även om det nu "bara" är en båttank med bensin, kostar. Det är otrevligt och lockar fram mycket negativa känslor av att bli bestulen på något.

Något man sparat ihop till, är glad att äga och som ger en chans till frihet i form av båtturer ut i vår fina skärgård. Fy fan för tjuvar och folk som snor av andra...

Så idag fick det bli ett besök ute vid bryggan, i regnet. För det var inte vi själva som upptäckte stölden. Det gjorde goda vänner, som också har sin båt ute på Kållandsö där vi har vår båt. Tack och lov för rejäla människor, som både hör av sej och som fotograferar. Nu återstår kontakt med bryggansvarig och försäkringsbolag - och att varna andra som har sina båtar vid bryggor och mindre småbåtshamnar där det inte naturligt rör sej en massa människor dagligdax. Extraarbete som kostar energi, bara för att folk inte kan skilja på vem som äger vad - Ditt eller Mitt! 😠

Det var bättre förr

är en sån där mening som får många att rysa. Själv kan jag skriva under på många saker som var bättre förr. Men jag nöjer mej med att visa en bild från förr. Närmare bestämt 1965.

Då fanns inte det hus vi bor i nu, men folk hade börjat flytta in i det första husen i Drömstan - en byggarbetsplats på ett stort gärde. Ungefär där den gamla ladan står, mitt i bild, till höger, ligger numera det hyreshus där vi bott i fem år nu. Vårat, som vi trodde när vi flyttade in - tillfälliga boende 😕😔

Denna bild är tidigare, för då var inte Drömstan påbörjat över huvud taget och man ser odlingsmarker och fält blandat med bebyggelsen som "ploppar upp".

Men där pilen går ner, där bor vi nu. På tredje våningen.

(Samma lada som på bilden innan)

Jag tycker om gamla bilder av hur det såg ut förr. Både platser, miljöer och människor. Det finns mycket att lära av det man ser - och så är det kul också 😉.

Avslutningsvis:

Men nu ska jag snart ta och avrunda detta inlägget. Har nånting som liknar början på en förkylning i kroppen, och ska mej en whisky och sätta mej med en bra bok - inne!

Som du såg på balkongbilden innan, så kommer min stora stickade lapptröja till pass även mitt i sommaren 😊. Den är lite beroendeframkallande faktiskt - och jag har fyndat massor av garn senaste tiden. Härliga garner som jag tänkt ha till kommande tröjor. Funderar på att sticka och sälja framöver...

Enbart yllegarner - en fyndpåse från en second handaffär.

Och två dagar i rad har jag besökt en loppis på landet för att tokfynda mohair, alpacca och ylle.

🖤 Små stunder av lycka! 😊 💜

"Men för helvete, jag har ju inte sagt ett ord om MAT!!!"

Nåväl, här kommer några bilder i alla fall 😂...

Gårdagens middag - ugnsstekt kycklingben med citron, potatisskivor med tomat- och paprikasalsa, täckta med riven ost och serverat med en smakrik gräddsås och en mixad sallad. Sååå gott!

Dagens middag var betydligt enklare - men gott det också: Kycklingchoritzo med pommes, gröna ärtor dränkta i smör och vitlök + diverse tillbehör. Snabbt och enkelt när inte orken att stå i köket vill infinna sej.

*****